Tamaryns två första album The Waves och Tender New Signs, släppta 2010 respektive 2012, har varit friska vindar på drömpop-scenen som annars alltför ofta dominerats av mörk och tårframkallande musik. Om Beach House när de är som bäst gjorde ett shoegazeprojekt skulle Tamaryns nya platta Cranekiss vara avkomman. Men till skillnad från andra drömpopprojekt som agerar som vitt brus i klädbutiker och som bakgrundsmusik i filmer är Tamaryn djupare och mer stabilt.
Tillsammans med Weekends Shaun Durkan och Ariel Pink-producenten Jorge Elbrecht har Tamaryn dokumenterat flytten från San Francisco till New York och gör subtila flirtar med Madonna, 80-talet och tunga trummor.
Tidigare album har varit präglade av skräniga gitarrer som Ride, Slowdive och My Bloody Valentine-lyssnare älskat – men som kanske inte kommer njuta lika mycket av spåren på Cranekiss. Till skillnad från avdankade poeter, brittiska rockband med tio år på nacken och radio-singer/songwriters tar Tamaryn risker och går vidare från sitt shoegazeförflutna och vandrar in i en regnskog av toner som domineras av allt från lättsam bas till syntar som låter som stjärnor blinkar. Både på ”Softcore” och titelspåret ”Cranekiss” är det som att Tamaryn visualiserar och målar upp ett kalejdoskop som skiftar i färg och roterar i olika mönster i takt till trummorna, samtidigt som sångerskans ljusa röst får tillåtelse att stå i centrum över de annars så högljudda gitarrerna.
Tamaryn lyckas med konststycket att göra musik som står ut genom att ta risker och gör popdängor av melankoli och mörk rock dansvänlig. Oavsett om det är ett tropiskt strandparty, en natt av bilkörning i Skottland eller norrskenens dans som ska tonsättas, så är Cranekiss ett utmärkt album. Till och med de i svarta jeans, trehåls-Dr Martens och lång, mörk lugg lär i höst kunna ses dansa i mörker med händerna i luften till ”Last” och ”Collection”.
[Mexican Summer, 28 augusti]
