Dan Bejar från The New Pornographers finns troligtvis i varenda hipsters iTunes-bibliotek vid det här laget. 2011 släppte Bejar Kaputt, det nioende albumet under pseudonymen Destroyer. Plattan blev tokhyllad av både Pitchfork, svenska musikskribenter och svårflörtade YouTube-profilen Anthony Fantana från TheNeedleDrop.
Om en ser till namnet skulle Destroyer kunna vara ett argt punkband från en dåligt upplyst källare i San Francisco. Destroyer är snarare motsatsen, då Bejar är född och uppvuxen i Vancouver och gör musik som kan tonsätta en svår jazzklubb där människor knäpper med fingrarna av uppskattning.
”Times Square, Poison Season” är en seg start på ett lika segt album. Med höga förväntningar jobbar stråkar och Bejars svåra röst genom de första två minuterna, som sedan mynnar ut i ”Dream Lover” – en flirt med hundratals andra klyschiga festival-låtar. En kan tro att Edward Sharpe & the Magnetic Zeros gästar när trummor och tamburiner målar upp virvlande virkade fransar och bara ben på ett fält i Kalifornien. I och med det någorlunda dansanta stycket kan Destroyer leta sig ut ur klubbmiljö och bjuda upp till dans i Slottsskogen nästa år, men det blir nog lika tråkigt som resten av Poison Season.
I efterföljande ”The River”, ”Girl in a Sling”, ”Archer on a Beach” och ”Bangkok” föreställer jag mig Dan Bejar framför mig på scen. Vi är på en klubb i New York, det är nattetid och det är mer cigarettrök än syre i luften. Det är mer monolog än sång i stora delar av Poison Season, och det är som att det är poesi som uppläses till toner av musik snarare än lyrik som förstärker musik. Det är svårt och det är djupt. Emellanåt kan en tro att Destroyer tittat på Karl Bertil Johnsons julafton och blivit inspirerad av vinjetten och försökt bygga vidare på sin egen jazzaura. Det ger nästan ett ofärdigt intryck och den fingertoppskänsla när det kommer till produktion som fanns på Kaputt känns lite långt borta.
På spår 7, ”Times Square”, gör dock Destroyer om, och gör rätt (när nästan halva albumet gått). ”Times Square” återfinns på albumet tre gånger: som intro, som outro och som egen låt – och det kanske var det spåret Bejar skulle sprungit på för att charma istället för att uttråka. Men kanske är det det Destroyer vill, då Bejar knappast varit glad i hågen över att allmänhetens ögon riktades mot honom i och med 2011 års hipsterfavoritalbum. Om det är medvetet att göra en uppföljare som inte når upp till förväntningarna är oklart att avgöra – men det är väl snarare en smaksak.
[Merge Records, 28 augusti]
