Mixa smooth retrosoul och lågmäld americana och du har den stereotypa musikkritikerns musiksmak i ett nötskal. Det är därför föga förvånande att Matthew E. White nästan har hyllats sönder, hans båda plattor Big Inner och Fresh Blood ligger mellan nämnda genrer och puttrar.
White har vid det här laget jämförts med de flesta låtskrivare som enligt kanon är värda att nämna. Och visst, han har lyckats spotta ur sig ett par guldkorn – men jag har ändå aldrig lyckats engagera mig i den hårfagre Virginia-sonens musik fullt ut. Live är det tyvärr samma sak.
Kompetensen kan ingen klaga på, tvärtom, låtarna framförs precis så felfritt som man kan förvänta sig av en man som också jobbar som producent. Det jag har problem med är snarare att de är ett sånt där liveband som till varje pris vill vara just ett skickligt ”liveband”. Jamma för jammandets skull. I varje låt. När speltiden är på under en timme känns det bara onödigt.
Konserten är som bäst när låtarna får behålla sin ursprungliga form (minus blås och piano då) och inte transformeras om till bredbent rock. Whites styrka ligger i rösten, men tyvärr är det gitarren som får ta mest utrymme på scen. En skrammlig, ganska bokstavstrogen cover på Velvet Undergrounds ”White Light/White Heat” som utmynnar i ett alldeles för diskant gitarrsolo förstärker detta intryck.
Men vem är jag att klaga? Solen skiner, de tio mest hängivna fansen står längst fram och verkar älska varenda sekund, ganska många har slutit upp i publiken trots tidig speltid, det är festivalstämning i luften och på scen står en kritikerrosad amerikan och spelar för oss i lilla Malmö. Alldeles gratis. Livet är gött helt enkelt, och när White presenterar näst sista låten, ”Feeling Good Is Good Enough, tänker jag att ”ja det har han ju faktiskt helt rätt i”.
