Malmöfestivalen 2015: Little Jinder visar prov på impulsivitet och äkthet

Little Jinder

Att det låter fantastiskt, att någon samtidigt kan verka så drygt självsäkert kaxig för att i nästa ögonblick verka vara världens trevligaste människa och att den självutnämnda “sidekicken” Apollo de Azizi känns som en e-stinn Bez (förtal i positiv mening och när var/är inte Bez på e?) och introducerar kvällens föreställning som ”ett stort fuck you till rasism, sexism, HBTQ-fobi och SD” är bara stickprov ur Little Jinders knappa 40 minuter långa spelning på en blåsig, om än fullsatt, Posthusplats.

Den starkaste känslan jag går därifrån med är en känsla av impulsivitet och äkthet, som när hon gång på gång trasslar in sig in mikrofonsladden, vid något tillfälle lyckas med konststycket att självmant (om än lite förvånat) dra sladden ur mikrofonen eller när hon missnöjt avbryter efter första versen för att ta om en låt från början. När jag beskådar Little Jinder, och hennes publik, så känner jag ett lugn i att allt nog kommer att ordna sig och att en blivande vuxengeneration, i skuggan av den vita kränkta mannen, håller på att växa upp med kärlek och förståelse som drivkraft.

Att peka ut musikaliska guldkorn känns överflödigt då det konsekvent låter bra, om än bör kanske någon form av liveversion av ”Ful och tråkig tjej” nämnas. Att man tänker att platsen gärna hade kunnat få vara en annan känns heller inte relevant för samtidigt vill man inte vara någonstans än just där. Att skapa stor underhållning 20:00 en tisdagkväll i Malmö kräver mer än vocoder-/trumsolon men det är långt ifrån ett problem för Little Jinder – det känns som om hon har allt.