Way Out West fortsätter leverera

Way Out West 2015. Foto: Nora Lorek/Rockfoto.

Storslagna spelningar, fantastisk stämning och årets varmaste väder utgör fredagen på Way Out West. Ingenting kan gå fel för festivalen som är bättre än någonsin i år.

Festivalbesökarna har hunnit bli varma i kläderna när jag börjar dagen med att bege mig till Linnétältet. Lite uppriven över att ha missat The Julie Ruin på grund av usel framförhållning (men jag kan ändå bekräfta från säkra källor att Kathleen Hanna var lika klok och häftig som väntat. Världen är med andra ord i sin ordning).

Jag kommer snabbt på andra tankar väl framme vid tältet. Den här gången är det nykomlingarna Years & Years tur att lyfta taket och de lyckas, minst sagt. Tältet är fyllt till bredden och responsen enorm. Sångaren Olly Alexander verkar förvånad och märkbart berörd över hyllningarna. “You’re all so nice”, säger han med det största leende jag någonsin skådat på en frontman. Sedan drar de igång “King” och inte ett enda par fötter står stilla.

Den glada stämningen sträcker sig långt bortom Linnéscenen. I festivalens andra ände, vid Dungen närmare bestämt, står Axel Boman och spelar ett ypperligt trevligt DJ-set. Det hela känns som en storartad utomhusfest. Några står vid scenen och dansar, andra ligger i gräset och dricker öl. En atmosfär där Way Out West är i sitt esse helt enkelt.

Näst ut på tur att inta en av festivalens största scener är Emmylou Harris och Rodney Crowell. Framför Flamingoscenen står ett stort publikhav som gissningsvis är här för att få en skymt av veteranen Harris. Det är helt okej trevligt, men inte mer än så.

Emmylou Harris, Way Out West 2015

Kvällen är på ingång och det har blivit hög tid för en av festivalens största akter, Ms. Lauryn Hill. Långt bortom publikhavet, i öltält och i toalettköer, börjar människor att röra sig till takterna av “Ready or Not”. “Det är så sjukt att man får se det här, hon är ju en levande legend!” säger kompisen. Och ja, att få bevittna en hel publik stå och sjunga med i refrängen till “Killing Me Softly” kan enbart beskrivas som overkligt. Självklart avslutar Ms. Lauryn Hill spelningen på bästa sätt med inget mindre än “Doo Wop”.

Lauryn Hill

Besökarna har knappt hunnit återhämta sig när det är dags att bege sig till scenen mittemot för nästa storslagna show. Florence + The Machine går på Azaleascenen och jag börjar undra hur något så stort kan rymmas i lilla Göteborg. Florence Welsh är mer eller mindre definitionen av en felfri liveartist och jag har svårt att tro att någon lämnas besviken. “Fan, vad bra hon är!”, hör jag människor utbrista gång på gång. Bandet välkomnar publiken och det påfallande mörkret med “What the Water Gave Me” och gör en makalös avslutning med “Dog Days Are Over”. Vi har Florence + The Machine att tacka för en av de absolut största Way Out West-stunderna i år. Tack.

Florence + The Machine

Pet Shop Boys förvandlar Way Out West till ett 80-tals disco när de som kvällens sista akt spelar på Flamingoscenen. En nästan utomjordisk show med en publik som sträcker sig betydligt längre än vad ögat kan skåda. Mäktigt är bara förnamnet.

Fast besluten att inte återigen behöva trängas hela vägen från Linnéplatsen till Hisingen beger jag mig en halvtimme in i Pet Shop Boys spelning till Bananpiren, som har börjat komma till sin rätta. Spelschemat är fullspäckat och lokalerna likaså. Urban Cone levererar, inför ett fullsatt Magasin 105, en spelning som tyder på att de kommer att spendera allt mindre tid här hemma i Sverige. Klockrena klubbokningar som Benjamin Booker, Le1f och Shura får avsluta den andra, oerhört starka, festivaldagen.

Storslagna spelningar, fantastisk stämning och årets varmaste väder. Det är bara att konstatera; medan andra festivaler oroar sig för festivaldöden är Way Out West fullt av liv.