Strax innan Woods-konserten exploderar publikens danshjärtan till David Bowies ”Young Americans” och från ingenstans står New York-bandet på Pusterviks stora scen. De anländer utan att göra minsta väsen av sig, men gruppens musik får åskådarna att tappa skäggen. Hakorna ska det vara. Jeremy Earl sjunger sina folkpoplåtar med inlevelse och övertygelse, medan gitarristen Javis Taviniere – som sköter allt snack – levererar tidlösa gitarrmelodier.
Bandet nöjer sig dock inte med att vara 60-talsromantiska, de vill även vara 60-talspsykedeliska. Flera av låtarna mynnar ut i synkroniserade ljudodysséer, där medlemmarna skapar fritt spelrum för sin musik. Det går inte att värja sig emot intensiteten i spår som ”Bend Beyond”, vilket utgör motsatsen till George Harrison-klingande ”Full Moon”. Båda har sin naturliga plats.
Varje gitarrutflykt mynnar alltid ut i de vackraste melodier och publiken ger tillbaka med applåder och hejarop. Vid ett tillfälle brister nästan övervåningens balkongräcke på grund av publikens hängivenhet. Det är imponerande att Woods fått sådant genomslag med sin folkrock, vilket förmodligen beror på att bandet förhåller sig till dåtiden genom att vara kvar i samtiden. Musiken blir aldrig tradigt retro, utan en angelägenhet för dagens publik. Det är således inte bara musikarkeologer som älskar Woods.
Bild från arkivet.
