Weeping Willows på hemmaterassen – Mosebacketerrassen förgylls av tidlös musik

Jag har sett Weeping Willows ett flertal gånger den här sommaren. Varje gång är det musikaliskt genialiskt. Varje gång triggas gåshud. Varje gång håller jag andan när jag hör introt till min favotitlåt. Varje gång tänker jag att jag bara måste se dem en gång till. Och så gör jag det. I nästa stad, i nästa folkpark, i nästa stadsträdgård. Efter varenda spelning tänker jag också att jag måste skriva om det. Men när jag väl börjar, famlar jag bara i mörkret efter de rätta orden som ska ge rättvisa åt allt. Det gör de aldrig. Men jag gör ett försök till nu. För är det någon konsert med Weeping Willows jag ska skriva om så är det väl den traditionsenliga på Mosebacke. Så, bare with me.

Let’s do this, säger Magnus Carlson till publikens jubel när de går på. Och banne mig vad de gör det. De öppnar med ”My Peaceful Heart” och den har nog aldrig låtit bättre. Och när Anders Herenstam drar igång ”Grains Of Sand” bultar hjärtat i takt med baskaggen. Jag bara älskar det där marscherande ljudet, typiskt för livetappningen av låten. Det händer nåt i mig när jag får höra den live. Eller egentligen är det inte bara den. Det finns inte en enda låt de spelar som inte river ner en tillhörande känslostorm i mig. Bandet är tajt och på gott humör och det som håller ihop allt är Magnus Carlson. Han befinner sig där, mitt på scenen, med sin fantastiska röst och sitt sätt. Och hans närvaro löper som en pulsåder genom allt. Jag fattar inte hur han gör det, gång på gång. Det verkar som om han har varenda en i publiken lindat kring sitt finger. Eller åtminstone har han mig, och det räcker för min del.

Att vi befinner oss på Weeping Willows hemmaplan ger bara ännu mer känsla i allt som är den här kvällen. Och när Magnus skojar om att Anders tillhör inventarierna på Kvarnen, som ligger ett stenkast bort, råder det inga tvivel om att det är stockholmsblod som rinner i ådrorna på det här bandet. Det känns som om de alltid funnits och tjugo år som band är väl snudd på alltid. Men det finns ett band som har funnits längre, berättar Magnus från scen. Kort därefter kommer Trio med Bumba ut. Två äldre farbröder som kallar Weeping för ungdomar vilket får alla att skratta högt. Sedan förvandlas Mosebacke till en enda stor allsångskör då ”Man ska leva för varandra” dånar ut över söders höjder. Detta återupprepas när Janne Svensson gästar och sjunger den mest passande låten för kvällen; ”Hem till Söder”.

De knappa två timmarna med Weeping Willows innefattar ett enda virrvarr av känslor. Jag skrattar, dansar, applåderar så det svider i handflatorna och ler sådär fånigt hela tiden att det nästan börjar göra ont i kinderna. Känslan av att det bränner under ögonlocken kommer också. Men för mig på ett oväntat ställe i setlist. Nog för att jag älskar ”The World Is Far Away”, men ikväll får den en helt ny mening när Magnus berättar att de spelade den på hans mammas begravning förra sommaren. Han vet inte riktigt själv varför han berättar det för oss och ber efteråt till och med om ursäkt för att han dragit in sitt privatliv i konserten. Men för mig, just då, gör det hela låten och den kommer för evigt vara förknippad med kvällen på Mosebacke. ”(We’re In) Different Places” hakar på och det är så förbannat vackert att det nästan gör ont.

Kvällen avslutas självfallet med ”Broken Promise Land” och självfallet har allt gått alldeles för fort för att ens fatta vad man varit med om. Två timmar känns som två minuter och jag önskar att de kunde skjuta bara lite på curfew så de kan spela en låt till. Så blir det inte. Men innan de går av säger Magnus att vi ses nästa år och att de då har en massa nya låtar att spela. Jag vet inte om det betyder att det kommer en ny skiva, men jag hoppas det. Och den känslan etsar sig fast i mig när jag lämnar Mosebacke.

Nej, det går inte att skriva om allt. Varje danssteg, varje applåd eller låt. Det går knappt att forma till ord. Det bara känns. Och det just därför jag kommer se Weeping Willows igen.

(Arkivbild)