Dr. Dre – Compton

Internet svämmar över av “ÄNTLIGEN!” och “väntan är över”. Varför? The Doctor is back!

Om man inte riktigt förstått storheten i det här kan jag dra en kort recap:

Dr. Dre var med och utformade The West Coast Gangsta Rap i slutet av 80-talet och praktiskt taget uppfann G-Funk i början av 90-talet. Han har introducerat världen för bl.a. Snoop Dogg och Eminem och producerat en hel drös av artister. Efter att Dre lämnade N.W.A. släppte han sin första soloplatta The Chronic. Året var då 1992 och det skulle dröja nästan sju år innan den efterlängtade uppföljaren gavs ut. Båda dessa skivor har format hiphop-musiken för sin tid, och nu ungefär 23 år efter The Chronic släpper Dr. Dre sitt tredje och sista album, Compton, A Soundtrack By Dr. Dre.

Dr. Dre har länge sagt att hans tredje album skulle heta Detox men valde att skrota titel och i samband med filmen om N.W.A. har han istället valt att göra ett album som en hyllning till hans hemstad Compton. Han visar än en gång varför vi har sett fram emot ett hip hop-album av en 50-åring.

Något man måste förstå när man lyssnar på Compton är att man bör ta av sig nostalgiglasögonen. Det är inte The Chronic 2 eller en ny 2001. Båda de två tidigare albumen har legat perfekt i tiden så varför ska inte Compton vara det? Det finns nog ingen annan rappare från den gamla 80-talstiden som kan kasta sig in i new school-soundet och inte vara fast i ett flow från den gamla skolan.

Visst, vissa kommer älska det och andra hata det, jag blev själv oerhört chockad när första spåret började. Jag kände inte igen Dre. Men desto längre in i plattan jag kommer förstår jag storheten i den. Det här är en kärleksförklaring till staden och samtidigt ett sätt att passa över facklan till den yngre generationen. Rappare från den gamla eran möter den nya eran och visar att musiken inte har någon ålder.

Från den gamla tiden ser vi Xzibit, The Game, Cold 187um, Ice Cube, Eminem och såklart Snoop Dogg (som synthroid deutschland det bästa han gjort på väldigt länge). Detta blandas med nya artister som Kendirck Lamar, BJ The Chicago Kid, Anderson Paak, Dr. Dre’s nya protogé Justus, med flera.

När jag hör alla gamla gubbarna samlade på samma spår tänker jag på hur mäktigt det hade varit om Nate Dogg fortfarande levde och kunde gästa Compton. Det är då jag känner att jag skulle nog ändå vilja ha lite mer G-Funk ändå. Något som flirtar med genren i alla fall. Men då kräver jag bara mer grädde på moset.

Cirkeln sluts med en fin hyllning till den gamla N.W.A.-medlemmen/vännen/rivalen Eazy-E som dog i aids 1995.

(Aftermath/Interscope Records, 7/8)

8