Jag tycker att de flesta låtar på Beach House femte skiva Depression Cherry är dödstråkiga. Lika bra att få detta sagt från början – använder inga omskrivningar, försök till snygga metaforer eller meningsbyggnader som överglänser varandra. Konstaterar istället att jag saknar den vitalitet som genomsyrar de föregående albumen, där sångerskan Victoria Legrand bröt barriärer för att höras. 2012 års Bloom förtjänar alla positiva metaforer och liknelser i världen, men denna skiva ger mig bara sömnlösa nätter av frustration.
Varje spår tenderar att börja bra, men det finns ingen puls. Förhoppningarna stegrades genom aktuella singeln ”Sparks”, men jag vill påstå att denna låt lovade för mycket. Det gäller att kunna leva upp till förväntningarna. ”Sparks” gör allt för att nå ut, medan andra låtar täcker upp för detta spårs förträfflighet. De blir bolltittande för att använda en fotbollsterm.
Baltimore-duon levererar stunder av briljans; den ödsliga atmosfär som präglar ”Beyond Love” ger mig rysningar och får mig att vilja lyssna på högsta volym. Gillar även ”PPP” och ”Space Song” (båda äger en följsamhet som påminner om att sväva fritt över ett dansgolv). I stort blir dock inramningen aningen enahanda och jag kan inte förmå mig att älska detta album lika mycket som jag önskade.
Med största sannolikhet kommer denna skiva att hyllas, men det handlar om gamla meriter. För mig är denna inspelning allt för anonym och intetsägande. Det är vackert, men sällan omtumlande. Legrands röst får mig inte att glömma omgivningen på samma sätt som tidigare.
(Bella Union, 28/8)
