Arkivbild.
Tänk er att Little Richard och Blondie skulle få ett kärleksbarn. Det barnet skulle låta som The Vanjas. Kvartetten har tagit allt som var kul under 50-och 60-talet och gjort något nytt, underhållande och fruktansvärt bra av det. De är ett liveband till hundra procent och att efteråt lyssna på de långsammare inspelade varianterna är charmlöst. Det är rått och ösigt hela vägen och det är inte förrän efteråt man inser vad man varit med om.
I dag är de i soliga Ulricehamn och giggar för en överlycklig Uport-publik. Det är andra gången de spelar på festivalen och förra året gjorde de succé. Den glittrande frontfiguren Vanja (som dessutom hinner med ett klädbyte under showen) har röst som en ung Grace Slick eller en mindre hes Tina Turner. Att hon är dotter till den excentriske Stefan Sundström märks på mer är det rufsiga håret. Hon står knappt stilla en sekund, och när hon gör det är det för att skrika ”come on” eller för berätta att hon är en superstar och att hon äger scenen. Det är hennes kaxiga utstrålning och röst som gör att The Vanjas slår andra rock n’ roll band på fingrarna. Texterna som handlar om hjärta, smärta och om att vara förbannad skriks ut. Ibland i, och ibland utanför mikrofonen.
The Vanjas fyller en plats som man inte visste var tom. Rock n’ roll behöver inte vara dansband med dammiga Elvis-covers . Det kan vara snabb, arg rythm and blues med höga sparkar, kullerbyttor och konfettiregn. Retro är inne och det kanske är rock n’ rollens tur att göra comeback?
Man glömmer snabbt att man faktiskt har hört det många gånger tidigare för The Vanjas trollbinder med sin högljudda energi och man får liksom aldrig tid att tänka efter. Det dansas, gapas, hoppas och delas ut skivor. Och hux flux så är det slut. Att ljudet är ojämnt och att man ibland inte hör sången alls är bara ett litet minus.
