Ibland ska man ha tur. Efter en sommar fylld av regn och kyliga höstvindar lyckas Music & Arts få med sig vädergudarna på festivalens första dag. En praktfull sommardag med brännande sol gör sitt för att ge Stockholms mest avslappnade festival en perfekt inramning.
Först ut på stora scen är stämsjungande duon Good Harvest som med sin snygga gitarrbaserade folkpop blir en behaglig mjukstart. Den fortfarande ganska glesa publiken breder dåsigt ut sig i den brännande solen och applåderar artigt – om än kanske inte överdrivet entusiastiskt åt Falubandet. För en lite mer detaljerad recension läs Keis text om spelningen.
Malmöpågen Jonathan Johansson har ett knippe smått briljanta skivor i bagaget, ett bra självförtroende och en något opassande svart rock över axlarna när han drar igång ett set fyllt av funkiga gitarrer, yviga poser och stönig sång. På en liten mörk klubbscen hade det varit lysande, men på Skeppsholmen i brännande sol passar det inte riktigt lika bra. Johansson verkar lite smått frustrerad över den loja publiken och avslutar ett kort mellansnack om Malmö med brasklappen ”men ni kanske inte fucking care” innan han kastar in sig i nästa låt. Det är först mot slutet i ”Alla helveten” som det lyfter ordentligt.
Berlinsonen Nils Frahm står på tur härnäst och in på scenen rullas inte mindre än fem olika keyboards varav en är en flygel. Frahm är inte typen som ödslar tid på mellansnack utan kastar sig in i sin säregna blandning av konstmusik, electronica och klassiskt pianospel. Det är oavbrutet fascinerande och nästan förrödande vackert i princip rakt igenom spelningen. Efter ett par låtar tar han försiktigt mikrofonen och konstaterar att han ”Iiz burning up here. I zink my instrooments are melting” varpå publiken svarar med dagens första riktiga jubel. Det blir nästan för mycket när han triumferande drar fram två toalettborstar och börjar vispa med dem i flygelns innanmäte. Men bara nästan. Snart åker ena skon av och Frahm hamrar sig frenetisk igenom sista låten till en allt mer förtjust publik. En av dagens höjdpunkter helt klart.
Hello Saferide är en säker bokning. Trygg, klok och folklig. Annika Norlins spelning är inte direkt spännande, men mycket sympatisk. Hon småpratar om hur hon vill att det ska kännas som en stor efterfest, delar ut nachos till publiken och drar Ultima Thule-anekdoter mellan fina poplåtar av traditionellt snitt. Det är aldrig mindre än bra, men heller aldrig mer än så.
José Gonzalez med band sitter som en smäck i kvällssolen. I alla fall till en början. Gitarrlicken smeker publiken medhårs och det svagt monotona gunget som bandet vispar ihop är som en vaggande hängmatta i havsbris. Efter ett tag blir det lite jämntjockt. Rastlösheten tar över och jag går ner till de rostiga båtarna vid kajkanten. Gonzalez entoniga mässande fungerar alldeles utmärkt som en ljudkuliss till den pittoreska scenen. Klart bättre. Jag köper en kall hamburgare för 90 spänn och duckar för en lurvig full hipster som stapplar ut ur folkmassan lagom till det snygga gitarrplocket i ”Heartbeats” drar igång. Mina invändningar tar slut och jag inser att Gonzalez spelning är Music & Arts i ett nötskal. På gott och ont.
Men nu behövs det något som lyfter det hela, något som står ut. Det är dags för Tori Amos, kanske kan hon överraska? Nej. Det som följer är en kavalkad av yviga gester, tygsjok som fladdrar i sommarbrisen och en bunt teatraliska sånger som stundtals är vackra, men ofta blir till en småtråkig balladmatta. Och trots att Amos har ett dussin mer eller mindre hyllade album i bagaget fyller hon en stor del av spelningen med halvtrista covers. Det här var definitivt inte en av de bättre versionerna jag hört av ”Smells Like Teen Spirit”. Visst bränner det till emellanåt, men det blir symptomatiskt när hon mot slutet drar igång beats som låter som om de varit instängda sen 1996 och börjar fistpumpa i luften. Publiken applåderar artigt åt det hela. Nej, det här är inte alls vad det här spelschemat behövde. Det är möjligt att det var en högtidsstund för utsvultna Amos-fans, men för undertecknad blev det en schnoozefest av rang.
När Thåström drar igång sin spelning inför kvällens största publik står det ganska snabbt klart att det här är något helt annat. Den mullriga, slamrande industrirock som Rågsvedssonen gjort till sin de senaste åren sköljer över oss och har aldrig varit så uppfriskande som nu. Det blir mest material från de senaste soloplattorna men en och annan klassiker dyker upp i ny taggtrådstrasslig skrud. Det skulle lätt kunna bli parodiskt, men inte med det här bandet, inte med Thåströms närvaro. Bredvid mig hoppar en foodtruck-kock upp på en soptunna och svajar lyckligt med i de rossliga förortshymner som bandet mässar på scen. Jag undrar om Thåström någonsin varit i så bra form som han är idag? Hur som helst räddar han Music & Arts första dag undan trivseldöden. För det är vi alla skyldiga honom ett tack.
Om kvällen tillhörde Thåström så är natten Anna Von Hausswolffs. Eric Ericsonhallen är knökfull och flera hundra får besvikna lomma hemåt utan att komma in i värmen. Det är synd, för det är en stundtals makalös spelning som den gotiska göteborskan bjuder på. Lokalen är som gjord för Hausswolfs majestätiska sånger och ljusshowen trumfar till och med Thåströms. Det blir en hel del låtar från den kommande plattan och ett knippe från hennes tidigare album, bland annat den smärre klassikern ”Mountains Crave”. Allt låter mer eller mindre fantastiskt.
Music & Arts är sympatisk festival. Inte minst tack vare besökarnas blandade åldrar, här samsas mormödrar med glänshudade hipsters. Det är inte svårt att förstå tanken bakom bokningarna, det ska inte vara för svårsmält en sådan här dag. Ändå kan jag önska att man tar ut svängarna lite mer, blandar det trygga med något som sticker ut och sätter ihop ett något mer dynamiskt schema. En kan ju alltid hoppas.
