Kön utanför Eric Ericsonhallen slingrar sig flera hundra meter redan långt innan det är dags för dagens sista artist att kliva upp på scenen i den gamla kyrkan på festivalområdet. Intresset för att bevittna Anna von Hausswolffs återkomst är omåttligt stort. Efter snart två års frånvaro från de svenska scenerna (med undantag för några unika projekt) har hon lagt tiden på att skriva på hennes tredje skiva. Ett album som ska släppas senare i år – kvällens spelning är första chansen att få en inblick i det nya materialet.
Redan i den inledande instrumentala ”The Miraculous” sätter von Hausswolff med band ribban för vad publiken kan förvänta sig denna kväll. Att kastas handlöst ut i det okända och träda in i det gränsland mellan liv och död som hon ofta målar upp med sin musik. I första mellansnacket berättar von Hausswolff att det är lite pirrigt och nervöst då det är första gången hon spelar det nya materialet. Men hon verkar finna en viss trygghet där hon nästan gömmer sig bakom pianot och bjuder på mer bekanta tongångar när hon drar de inledande ackorden till ”Mountains Crave”.
Men den här kvällen handlar inte om att se tillbaka, utan om hennes nya låtar. Att döma av livearrangemangen ikväll så kommer den nya skivan att vara ett steg tillbaka till hennes första skiva Singing from the grave. Inte lika tillrättalagt som Ceremony och med en vilja att ta ut svängarna lite mer denna gång. Titlarna på de nya låtarna följer ett mörkt tema med självutvecklande vilja. Från den ögonöppnande ”Discovery” till det musikaliska experiment som lockar fram de animaliska instinkterna i ”Evolution”. Men de låtar som fastnar mest denna kväll är ”The Hope Only Empty” som skulle passat in fint på Ceremony och framförallt ”Come Wander” som blandar 70-talsrock med den speciella Anna von Hausswolff-kryddan där hon tar i med sången så att hon knappt kan tala efteråt.
Det finns få ställen som Anna von Hausswolffs stämningsfulla droneinfluerade barockpop passar in lika bra i som i en gammal kyrka. Akustiken är optimal och tillsammans med ljusspelet som pågår upp ovanför, runtom och bakom musikerna på scenen, blir det en perfekt symbios av ljud och ljus som bidrar till att höja upplevelsen. Det mörka som ofta framträder i Anna von Hausswolffs texter blir nu också en visuell upplevelse. När musikerna kommer tillbaka på scenen igen och bjuder på ”Funeral For My Future Children” är det slutet på en exceptionell spelning som fulländas genom att de övriga i bandet får avsluta själva själva. För innan låten är slut har Anna von Hausswolff redan rest sig upp och med nedböjt huvud promenerat av scenen ut genom en upplyst utgång. Likt en hjälte som rider mot solnedgången i en gammal westernfilm.
