The Maccabees – Marks To Prove It

”Jämför dem bara inte med Coldplay”, sa The Maccabees turnéledare till mig när jag skulle intervjua dem 2012. Då hade bandet precis släppt sitt tredje album, Given To The Wild, som var en rejäl kursändring från deras tidigare rumphuggna, röjiga indierock.

De hade lämnat studentlivet bakom sig, flyttat hem till London, och nöjt av att shoppa fler pedaler och prylar att leka med. Ljudbilden och refrängerna var större, de lät vuxnare – och mer som Coldplay, oavsett vad de tyckte om den jämförelsen.

Det var ett intressant karriärval. Bandet bevisade att de kunde göra något annat och ingav förhoppningar om att de skulle kunna hitta en äldre publik och överleva indierockdöden som så många andra band hade fallit offer för. Men nu verkar de som att britterna har ångrat sig.

Nya Marks To Prove It låter som en kamp mellan deras två första skivor och Given To The Wild. Ljudbilden är fortfarande stor, men mindre polerad, lite som om bandet var på väg mot vad de hade gjort senast, men blivit rädda för oönskade jämförelser och därför struntat i den slutpolering som låtarna borde ha haft. Det funkar bra på titellåten, men i många andra är det däremot förvirrande.

Texterna låter förvånansvärt ofta som att de skrivits av en 50-årig britt som tillbringar oroväckande mycket tid på en pub, och det är egentligen skivans stora svaghet. Skillnaden i ämnen som sångaren och textförfattaren, Orlando Weeks, behandlar märktes redan på förra albumet som delvis var inspirerad av att det hade börjat födas in barn i bandets kompiskrets. Men om bandet på Given To The Wild var i en fas av familjebildning har de på denna, av texterna att döma, redan börjat närma sig pensionen.

En välkommen utböling på Marks To Prove It är låten ”Silence”, där gitarristen, Hugo White, tar över sången. Det finns något uppfriskande i hans inte helt självsäkra stämma som sjunger om osäkerhet kring en relation. Då känns The Maccabees plötsligt inte längre som ett gäng familjefäder i övre medelåldern och ”WW1 Portraits” är, sitt något trista namn till trots, lika röjig som britternas musik en gång var.

Det är en bedrift när fans och band kan åldras tillsammans och jag har inget emot att åldras med banden jag lyssnar på, jag vill bara inte åldras i The Maccabees tempo.

[Caroline Records, 31/7]

5