La Luz – Weirdo Shrine

På sin nya skiva tar La Luz sin kärlek till sextiotalet steget längre än vad man gjort förut. Visst, sextiotalsvurmen har alltid funnits där, men aldrig så tydligt som på Weirdo Shrine. Här är både ljudbilden, låtstrukturerna, framförandet, ja allting, färgat av sextiotalets musik. Influenserna är trots det breda, med drag hämtade från surfrock, garage och sextiotalets hitlistepop. Om man, som jag, älskar den musik som gjordes under första halvan av sextiotalet är det nog svårt att inte falla för det här.

Weirdo Shrine har producerats av Ty Segall, och den retrodoftande ljudbilden är nog till stor del hans förtjänst. Själv hade jag förväntat mig något lite råare med Ty Segall som producent, något som plockade fram garagerocken i det La Luz gör. Men att istället fokusera på musikens popsida känns som helt rätt drag. La Luz frontkvinna Shana Cleveland är trots allt grymt bra på att göra melankolisk pop, något som hon tydligt bevisade med skivan Oh Man, Cover The Ground som släpptes tidigare i år. Weirdo Shrine har ibland samma drömska stämning, och det är en stämning som passar Shana Clevelands svala röst perfekt.

[Hardly Art, 7/8]

8