Hästpojken på Orust – ett pensionatår äldre

HŠstpojken pŒ Hultsfredsfestivalen.

Arkivbild. Foto: Adrian Pehrson/Rockfoto

Mystik kring band och spelningar existerar inte på Slussens Pensionat på Orust. Inga backstageområden, bara en trappa som leder till en övervåning. Dessutom har vi hört Hästpojken soundchecka hela eftermiddagen. Så när de kliver på dröjer applåderna och visslingarna ända tills Martin Elisson säger hej till oss i mikrofonen.

Men det känns allt annat än som en vanlig spelning. Jag är osäker på om det har med miljön att göra, med havet därute. Eller om det bara är något som ligger i luften i den, minst sagt, intima lokalen. Vid borden sitter nöjda middagsgäster och i baren står ett gäng trogna fans. De sjunger med i varenda ord, i varenda låt. De dansar, hoppar och sträcker händerna i luften. Fansen det är nog det enda som påminner om en vanlig spelning.

Det är tredje året Hästpojken spelar på Slussen. Och det är så man räknar, säger Elisson. Hundar har hundår, band räknar åren i spelningar på Slussen. Men det är inte bara det faktum att det är tredje gången gillt som gör det så fantastiskt bra. Med sig har de också den forna Bad Cash Quartet-trummisen Jonas Lundqvist. Det jublas rejält när han får ta plats och köra sin singel ”Vissa nätter”. Handflator hamrar i takt.

Akrivbild. Foto: Petter Hellman/Rockfoto

Akrivbild. Foto: Petter Hellman/Rockfoto

”Outcast” blir den enda Bad Cash-låten de spelar, men vad gör det när allt de spelar från Hästpojkens reportear låter så förbannat grymt. Adam Bloméus håller sig en aning i bakgrunden, som ett stabilt och säkert kugghjul. Och som på inget sätt alls håller igen med det ruskigt fina gitarrkrutet. Elisson lägger ner all känsla i sången och när han levererar texten i ”Katarina är ett hål” får jag gåshud. ”Sommarvin” och ”Samma himlar” drar ner stora applåder och busvisslingar skär i öronen. ”Gitarrer och bas, trummor och hat” är en av mina favoriter och den är bättre live än vad jag minns.

De öser på med alla hits och när jag sträcker ut handen i luften kan jag ta på stämningen. Det får mig att undra om det alltid är så här på Slussens Pensionat. Jag vill tro att det bara är ikväll. Närheten till bandet blir ordentligt påtagligt och jag känner närapå vinddraget från alla rörelser på scenen.

Kvällen på Slussen går alldeles för fort och egentligen vill jag bara trycka på repeat och spola tillbaka varenda låt och höra dom igen. Den stora överraskningen kommer ändå när de spelar en ny låt. En låt som ingen tidigare hört. En låt som inte ens har något namn än. Publiken lyssnar intensivt. Jag med. Med allt jag har. Och när de sedan lämnar oss efter två extranummer känns det inte så tungt ändå. Hoppet om en ny platta har planterats i mig. Och kanske också en fjärde sommar med Hästpojken på Orust. Ännu ett Pensionatår äldre.