En nybörjarguide till Tori Amos

Tori Amos

På lördag sätter sig Tori Amos vid sina pianon (ja, i plural, och hon spelar på båda samtidigt) på Stockholm Music & Arts, hennes första konsert i Sverige på nästan ett decennium. Är du inte ”Torifil” redan så har du nu chansen att snabbt sätta dig in i hennes digra låtkatalog med hjälp av denna nybörjarguide. Gör som Perfume Genius, Regina Spektor, John Grant, Bat of Lashes, Antony Hegarty och många fler och låt dig inspireras av den rödhåriga feministikonen med de flinka fingrarna.

Little Earthquakes (1992)
Debuten har lovordats från musikkritiker världen över och är av många fortfarande betraktad som Toris bästa album. Paralleller drogs genast till Kate Bush, Joni Mitchell och Laura Nyro. Här etableras det som kommit att bli hennes signum, klassiskt skolat pianospel, lekfull virtuositet och extremt personliga texter. Tematiskt kretsar texterna kring kvinnoblivandet och kvinnlighetens begränsningar, och Tori sjunger om relationer, dotterskap, mens och sexuellt våld med både ironisk distans och intim skärpa. Troligen det mest feministiska album som någonsin spelats in. Ett måste i alla musikintresserade människors skivsamling/mp3-kataloger/Spotifylistor.

Lyssna på: ”Precious Things”, ”Crucify”, ”Winter”, ”Little Earthquakes”, ”Me and a Gun”… ja, hela albumet egentligen.

Under the Pink (1994)
Albumet som gjorde att Tori nådde ut till de bredare massorna med hitsingeln ”Cornflake Girl”. Ett mer orkestrerat album med en del okonventionella låtstrukturer och ett rockigare sound (exempelvis i duetten med Trent Reznor från Nine Inch Nails), men det är fortfarande pianoballaderna som är albumets hjärta. Avslutande ”Yes, Anastasia” får håret att resa sig på armarna, magnifik och majestätisk.

Lyssna på: ”Cornflake Girl”, ”Past the Mission”, ”God”, ”Bells for Her”, ”Yes, Anastasia”.

Boys for Pele (1996)
Tori får utlopp för sin experimentlusta i detta första konceptalbum, som också är hennes första egenproducerade album. Boys for Pele är ytterligare ett feministiskt statement och handlar om kvinnans roll i relationer och i religionen (med låttitlar som ”Father Lucifer” och ”Muhammad My Friend”). Musikaliskt är det vilt och spretigt och pianot får sällskap av tramporgel, cembalo, säckpipa, gospelkörer och en bleckblåsorkester. Ett album med extra allt.

Lyssna på: ”Caught a Lite Sneeze”, ”Blood Roses”, ”Hey Jupiter”, ”Professional Widow”.

From the Choirgirl Hotel (1998)
Det fjärde albumet är ytterligare ett steg i en annan riktning och skulle kunna beskrivas som rockig, elektronisk och nästan dansant. Pianot har bytts ut mot keyboards. ”Raspberry Swirl” kan kicka igång vilket dansgolv som helst och handlar naturligtvis om kvinnlig orgasm. Självbekännelselyriken når nya höjder då temat är det missfall Tori drabbades av och de komplicerade känslorna för ett ofött barn. Höjdpunkten är dock ”Northern Lad”, i vilken Toris röst aldrig har låtit bättre än i raden ”When you’re only wet because of all the rain” (där regnet kan ses som en metafor för tårar, slidsekret eller vad som helst).

Lyssna på: ”Northern Lad”, ”Spark”, ”Playboy Mommy”, ”Raspberry Swirl”.

To Venus and Back (1999)
Är egentligen ett dubbelalbum, den första skivan (Venus: Orbiting) med nytt material och den andra (Venus Live: Still Orbiting) en liveskiva. Skippa att lyssna på liveskivan, den får ni ändå uppleva på lördag, utan koncentrera er på studioskivan. Den har beskrivits som elektronisk pianopop och drömsk ambience och är i jämförelse med föregående album motsatsen till dansant (undantaget möjligtvis ”Bliss”). Påminner om Massive Attack och Portishead. Svårtillgänglig enligt vissa och kräver några genomlyssningar, men är definitivt värt det.

Lyssna på: ”Bliss”, ”Glory of the 80’s”, ”Suede”, ”1000 Oceans”.

Strange Little Girls (2001)
Ett coveralbum där Tori tolkar tolv låtar skrivna av män (bland andra The Beatles, Tom Waits, Slayer och Depeche Mode), men ändrar texterna (och därmed betydelsen) så att de berättas utifrån en kvinnas perspektiv. Det är ett briljant koncept, naturligtvis, och mycket effektfullt. Ibland blir det dessutom riktigt obehagligt, framför allt i covern av Eminems ”’97 Bonnie & Clyde”. Tori gillar att spela covers live, men räkna inte med att höra någon från det här albumet på lördag.

Lyssna på: ”’97 Bonnie & Clyde”.

Scarlet’s Walk (2002)
Ytterligare ett konceptalbum. Den här gången är temat en resa genom Amerika efter 9/11, under vilken Tori omvärderar landets och sin egen historia och framtid. Pianospelet är återigen i centrum och låtarna mer lättillgängliga än på länge. Albumet innehåller flera starka spår, men den klarast lysande ledstjärnan på denna resa är utan tvekan ”A Sorta Fairytale”, den ultimata roadtripförgyllaren.

Lyssna på: ”A Sorta Fairytale”, ”Wednesday”, ”Pancake”, ”I Can’t See New York”.

The Beekeeper (2005)
Ett problem med både Scarlet’s Walk och The Beekeeper är att de innehåller alldeles för många spår, vilket tyvärr ofta blir resultatet när en viljestark, överambitiös musiker producerar sin egen musik. Särskilt på det här albumet blir detta tydligt, minst hälften av de nitton spåren känns som utfyllnad och stundom blir det rätt segt. Bäst är duetten med Damien Rice, ”The Power of Orange Knickers”, mycket annat tangerar hissmusik.

Lyssna på: ”The Power of Orange Knickers”, ”Parasol”, ”Original Sinsuality”.

American Doll Posse (2007)
Efter mellanmjölken som serverades på The Beekeeper kändes efterföljaren American Doll Posse uppfriskande. Politisk, groovig och humoristisk. Tjugotre spår är naturligtvis alldeles på tok för många, men flera klockar in på under två minuter och är egentligen att betrakta som korta introduktioner till de fem karaktärer/alter egon/dragqueens/grekiska gudinnor som Tori skapat och som turas om att framföra låtarna. Låter det pretentiöst? Det är det.

Lyssna på: ”Bouncing off Clouds”, ”Big Wheel”, ”Code Red”.

Abnormally Attracted to Sin (2009)
Förvånansvärt inte ett konceptalbum, vilket faktiskt kändes som något av en lättnad när det släpptes. Det mesta är annars the same procedure as last year – tematiken (feminism, religion och politik), den musikaliska klädnaden (piano och stomprock) och antalet spår (för många). En underskattad mellanskiva med flera guldkorn.

Lyssna på: ”Welcome to England”, ”Flavor”, ”Maybe California”, ”Lady in Blue”.

Midwinter Graces (2009)
Det kanske yttersta beviset på att vi här har att göra med en artist som är för produktiv för sitt eget bästa är denna julskiva som släpptes bara ett halvår efter Abnormally Attracted to Sin. Ungefär hälften av låtarna är traditionella julsånger eller hymner, hälften är skrivna av Tori själv i julens anda. Det är dock ingen glad jul som Tori bringar oss, utan det är mest kyla, mörker och religiösa grubblerier förpackat som frostig musikal. Egentligen är det väl inget fel på det här albumet, men det finns ingen anledning att lyssna på det mitt i sommaren.

Lyssna på:

Night of Hunters (2011)
För att till fullo kunna uppskatta det här albumet ska man verkligen älska klassisk musik och gärna vara kunnig på området. Varje låt är sammanflätad med ett stycke av en klassisk mästare såsom Chopin, Schubert, Debussy eller Bach. Den tematiska ramberättelse som håller samman låtarna är som vanligt överkomplicerad, men detta är av underordnad betydelse. Det är kompositionerna som lyser starkast här och Toris pianospel, uppbackat av stråkar och träblåsinstrument, har aldrig varit bättre.

Lyssna på: Är tänkt att avnjutas från början till slut i en enda sittning, så börja med ”Shattering Sea” och fortsätt sedan.

Unrepentant Geraldines (2014)
Med Unrepentant Geraldines återvände Tori Amos till sina rötter och lämnade musikaler och experimentella konstprojekt bakom sig. Och hon gjorde det med besked! Det här är ett utsökt popalbum, som innehåller flera låtar som kan mäta sig med hennes bästa. Tori är nu 50 år fyllda, men långt ifrån borträknad. I ”16 Shades of Blue” sjunger hon: ”There are those who say, I am now too old to play”, men de människorna kunde inte ha mer fel.

Lyssna på: ”Wild Way”, ”America”, ”Unrepentant Geraldines”.

Tori Amos spelar på Stockholm Music & Arts (Stora Scenen) på lördag 1/8 kl 20.30.