Tidigare i veckan avled krautpionjären Dieter Moebius. För alla som förundrats, älskat och influerats av den tyska krautmaskinen, lämnar Moebius ett stort tomrum som är omöjligt att ignorera. Det går inte att bläddra förbi hans gärning utan att missa några av de viktigaste byggstenarna inom ambient och modern elektronika. Både Harmonia och Cluster utgör bärande fundament – de som imponerades inkluderar storheter som Brian Eno, Bryan Ferry och David Bowie. Nyligen utannonserade även skivbolaget Grönland att de ger ut en vinyl-box med Harmonia.
För att sätta in Moebius i ett större sammanhang, kan det vara på sin plats att lista de bästa krautalbumen. En skiva per band.
8. Kraftwerk, Autobahn (1974)
Kraftwerk är ett av Tysklands mest älskade band och deras varumärke som elektroniska pionjärer bygger främst på inspelningarna som gjordes under andra halvan av 70-talet (1977 års Trans-Europe Express och 1978 års The Man-Machine). Det är emellertid gruppens fjärde skiva Autobahn som utgör gruppens triumfkort inom krautrocken. Skivomslaget är minst lika betydande med sin minimalistiska känsla. Titelspåret är ett 22 minuter långt mästerverk och bandet utnyttjar varje sekund. Jag vill påstå att låten bygger på en rytmisk puls som är unik. Kan även passa på att lyfta fram ”Morgenspaziergang”, som är en förelöpare till modern folktronica.
7. Faust, Faust IV (1973)
Detta är Fausts femte album, även om albumtiteln säger något helt annat – öppningsspåret ”Krautrock” talar dock klarspråk. På 12 minuter sammanfattas krautscenens musikaliska visioner (låten kan liknas vid ett drone-liknande översiktsverk). Och en av de som tagit starkast intryck är Julian Cope/The Teardrop Explodes, som i sin bok Krautrocksampler beskriver bandet som ett av de mest mytomspunna genom alla tider. Min egen favoritlåt är akustiska ”Läuft… Heist das Es Läuft Oder Es Kommt Baldt… Läuft”.
6. Ash Ra Tempel, Schwingungen (1972)
Ash Ra Tempel har inte uppnått samma renässans som Neu! eller Can, men de borde ta steget ur nämnda bands skuggor. Detta är en grupp som ligger närmare 60-talets psykedelia än många andra krautband. De är flummigt jammande och utstrålar någon form av hippiekänsla (John L’s sångstil påminner om Cans excentriske frontman Damo Suzuki). Detta är musik för öppna sinnen, där begränsningarna bestäms av lyssnarna.
5. Cluster, Cluster 71 (1971)
Cluster 71 är en skiva som anses vara oerhört viktig för framväxten av ambient och elektronisk musik (det föll sig naturligt att Eno och Cluster spelade in Cluster & Eno ett antal år senare). Detta album får symbolisera krautbegreppets bredd, som inbegriper allt från psykedelisk rock till mer abstrakta ljudexperiment, och det är sistnämnda kategori som denna skiva tillhör. Förutom detta album är 1974 års Zuckerzeit en given favorit. Moebius har genom denna fullängdare fått sin första guldstjärna på listan. Hans andra delas ut på nästa plats.
4 Harmonia, Musik von Harmonia (1974)
Musik von Harmonia är ett album som spelats in av medlemmar från Cluster och Neu! Förutom Moebius består Harmonia av krautlegenderna Hans-Joachim Roedelius och Michael Rother. Det var dessa som meddelade den sorgliga nyheten om bandkamratens död. Musikaliskt pendlar ljudbilden mellan elektronisk pop till mer svävande stämningsexperiment; den förra kategorin inkluderar underbara ”Veterano”, medan atmosfäriska ”Sehr Kosmisch” tillhör den sistnämnda kategorin. Likheterna med Kraftwerk är emellanåt uppenbara, men Harmonia uppnår en mer organisk ljudbild.
3. Neu!, Neu! 75 (1975)
Neu! är ett band som på bästa sätt sammankopplar krautrockens känsla för monotoni och svävande ljudmattor; de drömska ljudmattorna får exemplifieras genom pianobaserade och stillsamma ”Leb’ Wahl”, medan motpolen utgörs av singeln ”Hero” . Joy Division har mycket att tacka sistnämnda spår. Och de är inte ensamma.
2. Amon Düül II, Tanz der Lemminge (1971)
Amon Düül II’s Tanz der Lemminge föregicks av de klassiska albumen Phallus Dei och Yeti (två skivor som suddar ut gränsen mellan progg och kraut). Det är dock på denna fullängdare som samtliga bitar faller på plats; ljudbilden sammanbinds av en lekfull känsla, där humorn är lika viktigt som allvaret – inte allt för vanligt inom denna genre. Tanz der Lemminge vinner även på att låtstrukturerna växlar, vilket resulterat i ett varierat och oförutsägbart album, som borde vara självskrivet bland musikälskare.
1. Can, Ege Bamyasi (1972)
Egentligen är det omöjligt att välja favorit. Can är ett eget universum. Colognebandet inledde karriären genom Velvet Underground-inspirerade Monster Movie från 1969, där amerikanen Malcolm Mooney stod för sången, vilket förändrades när Damo Suzuki tog över mikrofonen i början av 70-talet. I detta skede förändrades även musiken och det är främst 1971 års Tago Mago som ändrade spelplanen; udda rytmer, gitarroljud och manisk sång är bara några av beståndsdelarna. Men mitt i allt kaos skapas ordning och denna ordning resulterar i ett smittsamt gung. Denna skiva är dock aningen svagare än Ege Bamyasi. Det finns inga utfyllnadslåtar – börja med ”Pinch”, ”One More Night” och ”Vitamin C”. Fascinationen kommer aldrig att upphöra.
