Plattan Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för kom förra våren och Hurula levererade poppig punk när våra vindpinade själar behövde det som mest. Med raka, ärliga texter om att lämna något bakom sig och samtidigt kastas mellan hopp och förtvivlan. Lagom smutsigt och med en nerv som dröjde sig kvar. Ett av årets album, skrevs det.
På Record Store Day såg jag Hurula på ett överfullt Bengans i Stockholm. Då först, förstod jag att plattan inte bara lämnat spår hos mig. Jag förstod också att låtarna måste upplevas i dess rätta form; live. Nu är sommarturnén i full gång och det med ett späckat schema med en hel del festivalspelningar. Men för Robert Hurula Pettersson spelar det ingen roll om det är festival eller vanlig spelning. Det är känslan som är det viktiga, berättar han.
– Ofta så är det mycket runt om spelningarna som varit minnesvärt. Vi är ett bra gäng. Det är alltid minnesvärt när vi är ute och spelar. Nu senast var vi i Norge, det var svinkul.
Men den stora snackisen i sommar är inte på vilken plats som helst. Imorgon spelar Hurula på Snösätragränd i Rågsved. Dessutom i en övergiven industrilokal som aldrig förr agerat uppehälle för en livescen. Det blir hans enda spelning i Stockholm i sommar och det surras i sociala medier om att det kommer bli en grym kväll. Men varför just Rågsved?
– Jag och min kompis Ola var på graffitiutställning där ute och började snacka om att det hade varit kul att fixa en spelning där. Jag tycker att det är så himla vackert. Jag bor ju i närheten och åker jämt in till stan på spelningar. Jag tyckte det var dags för stan att komma ut till oss nu.
”Scenen är min kyrka och rundgång är min Gud”
Vilka förväntningar har du på kvällen?
– Jag ser fram emot spelningen. Det är alltid speciellt att spela i Stockholm. Min enda förväntning är att jag ska ha jävligt kul tillsammans med mina vänner.
Om det har några fördelar att spela på udda ställen vet Hurula inget om, men personligen så hoppas han att folk utforskar fler nya ställen för livescener. I tidigare intervjuer har han sagt att blir nervös innan gig, men berättar nu att nervositeten kring att spela live är något han skapar själv. Det handlar om att hitta den rätta känslan.
– Jag vill inte bli blasé inför att spela, då lägger jag av. Just att spela live handlar mycket om energin mellan oss på scenen. Vissa spelningar det senaste året har varit helt enorma. Jag kan nästan känna att scenen är min kyrka och rundgång är min Gud.
Men att beskriva eller analysera vad man som åskådare kan förvänta sig att ett Hurula-gig håller han sig borta från. Han berättar att det återigen är känslan som styr över hur det kommer bli och att det aldrig får bli en rutin.
– Vi i bandet pratar ofta om vad vi bör förstärka eller tänka på innan spelningarna. Det måste vara i rörelse. Bandet jag spelar med är så bra att vi kan ändra i låtar utan att repa det. Det är så jävla tillfredsställande kreativt.
Innan Hurula debuterade som soloartist var han sångare i Umeå-bandet Masshysteri, som nådde stora framgångar. Men han har också spelat med bland andra The Vicious och Regulations. Däremot ser han ingen skillnad med att stå på scen som soloartist.
– Det hade kanske varit annorlunda om jag stod där helt själv, med det gör jag ju aldrig. Förut var det mer en känsla av att man ville prestera, nu vill jag transcendera, levitera, säger han och skrattar.
Musiken har beskrivits som en blandning av Hellström, Alkberg och Antell. Men med en dos av Ebba Grön-punk. Men allt landar ändå i känslan. Den måste finnas där och då spelar det ingen roll vad det är för sorts musik. Genreindelning är något som Hurula finner överskattat. Han är inte alls intresserad av att gruppera in sig själv någonstans och när han själv går på spelningar letar han inte direkt efter något speciellt.
”Antingen så känner man något eller så gör man det inte”
– Antingen så känner man något eller så gör man det inte. Så enkelt är det för mig i alla fall.
När jag frågar om musikaliska förebilder berättar han att han själv lyssnat mycket på just Ebba Grön och Mattias Alkberg. Men mest har han formats av amerikansk musik så som The Wipers, X, Elvis, Phil Spector, Black Flag och Velvet Underground.
Hurula är ödmjuk inför framtiden. Det vore kul med en ny platta, tycker han. Och han hoppas på det. Lika ödmjuk är han inför de som kommer till spelningarna, även om han inte vill bunta ihop folk till en ”publik.”
– Men jag är tacksam för varenda människa som vill komma och lyssna.
Och publik eller inte, vi som kommer är säkerligen minst lika tacksamma för att han vill komma och spela. Och vad det gäller giget i den där övergivna industrilokalen i Rågsved imorgon; närmare Hurulas ”Betongbarn” än så, kommer vi väl egentligen inte?
Läs mer om morgondagens spelning här.
