Abyss. Sällan har väl ett album haft en så passande titel som Chelsea Wolfes femte fullängdare i ordningen. Det här skulle mycket väl kunna vara soundtracket till Helvetet.
Jag kan inte låta bli att dra en så krystad parallell som till Dantes Inferno. Abyss irrar sig nämligen genom stadie efter stadie av kolsvart mörker och bitterljuv, pampig misär. Med sprucken bas, överstyrd gitarr, experimentella stråkar och synthar, långa drone-partier och tunga trummor lyckas Wolfe bygga upp ljudlandskap och låtar som hela tiden balanserar mellan det sublimt vackra och groteskt skrämmande. Rakt ner i avgrunden. Wolfes ljuva sång är framförallt det som räddar det hela från att hamna allt för långt in i gothmörkret. Tur det. Det är tillräckligt kargt, kallt och ångestfyllt ändå. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att Chelsea Wolfes hemstad Los Angeles låg nånstans i Sibirien.
För att jämföra med någon musikerkollega så ligger Emma Ruth Rundle ganska nära till hands – Red Sparrowes och Marriages-medlemmen som förra året släppte ett utmärkt soloalbum. Fast Chelsea Wolfe kör ett betydligt tyngre race. Samarbetet med metalbandet Russian Circles tycks ha satt sina spår. Att Swans-producenten John Congleton har haft en finger med i spelet likaså. Inte mig emot, så länge självmordsballader som ”Crazy Love” och ”Maw” och hyfsat tillgängliga låtar, som singeln ”After the Fall”, fortfarande har en given plats i repertoaren.
[Sargent House, 7 augusti]