Twice a Man är ett av Sveriges första elektroniska band. De har gjort musik till teaterpjäser och dansföreställningar men är kanske mest kända för sin ”popperiod” i början av 80-talet. I oktober kommer artonde fullängdaren Presence, ett album som på flera sätt knyter an till den klassiska perioden – och det beror inte bara på att sättningen återigen är densamma. Anton Lindskog fick en intervju med sångaren och ena grundaren Dan Söderqvist.
Jag tycker att det vi hittills fått hört från Presence har vissa likheter med en tidig Twice a Man-skiva – From a Northern Shore (1984). Håller du med?
– Ja, det är inte så konstigt egentligen då Jocke Söderqvist (som var med i sättningen 1983-86) är tillbaka igen. Vi ville prova att jobba med nya låtar tillsammans och se om den gamla kemin fanns kvar.
– Presence återknyter även konceptuellt till det vi gjorde i början av 80-talet och utgår från den nya, ibland brutala, verklighet där vi idag befinner oss politiskt och socialt: Gazakriget sommaren 2014, IS, klimatförändringar, miljöförstöring, terrorism. Även de ökade klyftorna i samhället, girigheten, bristen på utopier… Var finns hoppet? Det påminner på flera sätt om 80-talet, då Sverige gick från kollektiva lösningar till en nytt liberalt individualistiskt tänkande.
– Musikaliskt använder jag gitarren mycket igen, för första gången sedan tidigt 80-tal, vilket har fört ljudbilden mot en råare inriktning. Vi ville få fram ett sound som “känns live”.
“Det var som om låtarna satt i strupen, händerna, kroppen…”
För några år sedan gjorde ni en turné med enbart material från ert tidiga 80-tal. Vad är det som har fått er att återuppta intresset för den här delen av Twice a Mans historia?
– Allt började med att vi blev inbjudna att spela vårt gamla material, vilket vi gjorde som en duo bestående av mig och Karl Gasleben på scen. Det var väldigt kul, men vi kände båda att nivån inte var densamma som under 80-talsspelningarna. I mitt tycke gjorde vi våra bästa spelningar då med mig, Gasleben och Jocke i sättningen. Så efter en del övertalning från vår sida hängde Jocke på till slut för att repa med oss under sommaren 2013. Och det märkliga var hur perfekt allting satt. Jag kände för första gången det som skådespelare ibland kallar “kroppsminnen”. Det var som om låtarna satt i strupen, händerna, kroppen…
– Jag har alltid varit stolt över den tidiga perioden. Låtarna är på något sätt tidlösa, klassiska, och håller bra att spela live idag.
Hur känner ni inför att Twice a Man så ofta beskrivs, något förenklande, som ett “synthband”?
– Alltid knepigt med genreindelningar. På några album som Music for Girls (1982) eller Works on Yellow (1986) är vi väl rätt “klassisk synth”. Gasleben och jag har ju spelat sedan tidigt 70-tal i olika konstellationer med andra uttryckssätt. Vi har alltid fascinerats av elektroniska ljud och redan på 60-talet fanns det band som United States of America och White Noise. Även Pink Floyds tidiga ljudexperiment var en viktig inspirationskälla. Men jag tror framför allt det var Brian Enos och David Bowies gemensamma alster som fick oss att starta bandet. Sedan har det tillkommit många andra, helt annorlunda inspirationskällor längs vägen: Joy Division, Cocteau Twins, Massive Attack…
– Sedan starten har Twice a Man haft en speciell melankolisk, mörk ådra som är helt egen. När vi började spela utanför Sverige blev vi förknippade med ett nordiskt vemod. Ibland svårmod, som en musikalisk version av Bergman eller Tarkovsky. Jag skulle säga att vi rör vi oss mellan olika genrer med stor spännvidd, vilket kan vara förvirrande för publiken.
På tal om det så växlar era livespelningar nu mellan “traditionella klubbspelningar” och mer experimentella arrangemang (som er spelning med poeten Nils Markus Karlsson på Teater Halland i våras). Vilket är roligast att göra?
– Vi går igenom olika musikaliska perioder. Ibland löper de parallellt. Vi kan göra musik till en teaterföreställning för att nästa dag stå på en synthfestival i Antwerpen. Jag tycker det är precis lika roligt, men på olika sätt. Ambient och experimentell musik är mer intellektuellt utmanande medan klubbkonserter är mer fysiskt krävande. Vi är ju inga duvungar längre så det krävs energi att komma upp till en tillfredsställande nivå. Det är kul när det lyckas.
Ni var med och organiserade coldwave-festivalen “A Warm Wave” i våras . Kan du berätta lite om tanken bakom arrangemanget? Stod det klart från början att det skulle vara en feministisk prägel (angående valet av artister)?
“Det är ingen slump att A Warm Wave hade en feministisk framtoning”
– Jag uppdaterade mig på vad som händer inom vår “genre” när vi började jobba på Presence för något år sedan. Det som förvånade mig var hur mycket – förbannat bra – elektronisk musik som görs just nu. Jag har en förkärlek till kvinnliga sångerskor och upptäckte till min glädje att det vimlade av musikaliska begåvningar där det frapperande ofta var en kille och en tjej som utgjorde “bandet”. Själv har jag aldrig varit så intresserad av den tunga, aggressiva synthmusiken: EBM och sådant där det oftast är män som spelar för andra män.
– Jag kom i kontakt med César och Paula från det argentinska bandet Vólkova. Vi kom att prata om nätverk och då föddes tanken på att möjliggöra en mindre festival med dessa nya band. Det finns ett glapp i Göteborg mellan mer kommersiell elektronisk musik, representerad av bland annat Electronic Summer och Winter och den mer experimentella musiken vi hör på GAS-festivalen och Geiger. Inget ont i vad de gör – tvärtom! – men jag saknade ett forum för den musik som Twice a Man representerar. Så, det är ingen slump att A Warm Wave hade en feministisk framtoning.
– Det blev en helt underbar upplevelse! Inte bara för den höga kvalitén på framträdandena, utan också för gemenskapen och respekten mellan banden. Jag hoppas verkligen att denna DIY-anda kommer att leva vidare, även om det var grymt mycket arbete att få till det – helt ideellt, dessutom.
”Presence” kommer i oktober och är producerad av Daniel Kaufeldt. Följ nedräkningen på Twice a Mans hemsida.
