Wilco, från Chicago, har funnits sedan 95 då de bildades ur spillrorna från det alternativa countrybandet Uncle Tupelo. Stabilt band som varit med ett tag alltså. Det känns som om det skulle kunna bli något bra av det här. Men Wilco och nya plattan Star Wars imponerar inte särskilt på mig.
”EKG”, som är det första jag möts av, känns som något de spelat in när de jammat fritt och freestylat rejält, på ett rep. Jag inser att det kanske låter bra när jag skriver det, men känslan finns inte där. Det blir för skramligt och jag har svårt att förstå varför spåret ska öppna plattan.
Sångaren Jeff Tweedy påminner röstmässigt starkt om John Lennon under guldåren, men inte heller det räcker för att vinna över mig. Gitarrerna och melodierna hamnar någonstans mitt emellan Beatles och nutid, vilket inte klaffar riktigt. Det blir för flummigt, för mycket av allt och rätt tunt. Det finns ingen grund att stå på. Att balansera sig genom en sådan platta är för krångligt och man tröttnar relativt fort.
Jag måste verkligen vara på tårna för att hitta något jag kan hänga upp albumet på och hinner tänka att det enkla och rena saknas. I ”Where Do I Begin” hamnar jag så nära det går. En enkel gitarrslinga, en country-hook och en Tweedy som sjunger, utan konstigheter. Bara rakt på sak. Det gör mig heller inget att den faktiskt spårar ur en aning mot slutet. Men som spår åtta kommer det för sent för mig.
Det kanske finns en anledning till att den här plattan släpptes helt utan förvarning av bandet. I en intervju berättar de att det var en kul grej. Att släppa en platta som överraskning, dessutom för gratis download. Alla älskar väl överraskningar? Jag kan hålla med. Men för att det ska bli just det; en rolig överraskning, måste plattan hålla måttet. Jag kan inte påstå att den gör det.
