Oavsett vilken artist man pratar om ges vissa associationer. Ofta finns konsensus, till exempel att ett visst band gjorde sina bästa skivor på 80-talet och sen mest har turnerat på gamla meriter. Eller att ett annat band suger för att de släppt några urusla singlar. Men det finns ibland en viss orättvisa och många artister bär på för många lyssnare okända kvaliteter. I denna artikel lyfter Ola Elleström fram några skivor eller sidor av sådana artister som musikhistorien lite orättvist glömt bort.
– Har du hört [infoga artist]?
– Ja, det var ju hen som gjorde [infoga låt/albumtitel].
– Ja, det var det. Men det är långt ifrån hens bästa. Lyssna på [infoga låt/albumtitel) i stället.
Ovanstående konversation kan framstå som aningen dryg eller elitistisk från den som ställer frågan. Men inte desto mindre relevant. Musikbranschen är orättvis. Att få framgång handlar inte bara om att vara bättre än andra. Det handlar om yta, timing, rätt kontakter, rätt marknadsföring och mycket annat. Sen finns det de som faktiskt blev kända, men kanske skulle blivit det för något annat än det de faktiskt blev kända för. De som fick en framgång, men som vid ett annat tillfälle släppte musik som egentligen var mycket bättre. Den här lilla listan är tillägnad några av dessa. Listan ska framför allt ses som lyssningstips av retrokaraktär och är varken komplett eller rangordnad. Självklart är den också extremt subjektiv. Och jag är medveten om att rubriken inte är helt optimal i samtliga av de exempel som följer nedan. I några fall rör det sig verkligen om förbiseende, i andra fall handlar det mer om det gemene man idag tänker på när de hör om respektive artist (även om de kanske inte var direkt förbisedda när skivorna kom). Men ok, här följer mina val – några gamla giganter, andra från de senaste åren:
Lionel Richie
Året är 2015. Platsen är Glastonbury, Englands motsvarighet till Roskilde. Fast ännu större och där biljetterna tar slut samma dag som de släpps. Trots att Kanye West, Florence + The Machine och The Who spelar är det en annan artist som drar allra störst publik. Nämligen Lionel Richie. Över 100 000 människor har samlats framför Pyramid Stage. Sannolikt för att sjunga med i ”Endless Love”, ”Dancing On The Ceiling” och (ja, han spelar den) ”We Are The World”. Låtar som väl är sådär om vi ska vara snälla.
Men Lionels 80-talshits kan vi lämna därhän. Första halvan av hans spelningar numera (som kallas ”All the hits all night long” med en tydlig referens till en av hans mest kända låtar) består mestadels av låtar från tiden med The Commodores. Och nu pratar vi om helt andra grejer. ”Easy”, ”Sail On”, ”Brick House”, ”Still”, ”Lady (You Bring Me Up)” m.fl. Det är lätt att glömma bort när man i masspsykos sjunger med i refrängen till ”Hello”, men Lionel Richie är lika mycket en framstående soulsångare/låtskrivare som en smörig mainstreamdito.
Warpaint
Warpaint har byggt upp en solid publik genom sina båda album The Fool och Warpaint. Det förstnämnda hade en del höjdpunkter, där låten ”Undertow” gav dem en rejäl skjuts framåt och fick indievärlden att längta efter en uppföljare. Den långa väntan som tog nästan fyra år snarare ökade än minskade intresset. Och den självbetitlade plattan gav dem ännu mer popularitet trots att den inte innehöll några låtar som kommer ge eko i eftervärlden.
Inget av albumen har varit någon fullträff, det senaste har ett skönt sound men saknar som sagt låtar av riktigt hög klass. Det kan man däremot inte säga om deras fantastiska EP från 2008 – Exquisite Corpse, där suveräna låtar som ”Billie Holiday”, ”Burgundy” och framför allt den enorma ”Elephants” i vilken gitarrerna skar sönder högtalarna inifrån, framstod som närmast sensationella och gav löften som Los Angeles-kvartetten musikaliskt inte lyckats motsvara sen dess.
UB40
Om någon ber mig nämna en riktigt vedervärdig låt finns risken att jag svarar ”Red Red Wine” av UB40. Inställsam låtsasreggae med nonsenstext och gnällig sång. Nej tack. Om man till detta lägger att en annan av deras största hits, deras cover (tillsammans med Chrissie Hynde från The Pretenders) av Sonny & Chers ”I Got You Babe” inte är så mycket bättre kan vi väl avskriva detta band helt.
Låt oss ändå backa bandet något. I början av karriären gjorde faktiskt UB40 en hel del bra grejer. Speciellt gäller detta debutalbumet Signing Off (1980), en i många stycken lysande historia i skarven mellan reggae, dub och pop. Med ofta allvarliga, vardagspolitiska texter i djup moll – således fjärran från ”Red Red Wine” (som för övrigt också är en cover, av Neil Diamond). Plattan låter fortfarande, 35 år efter den släpptes, tämligen unik och det instrumentala titelspåret med sin insmickrande melodi är behagligt klister på hjärnan om man väl släpper in det på livet. Andra låtar som ”Tyler”, ”Burden Of Shame” och ”Food For Thought” bär på såväl starka melodier, snygga arrangemang och samhällspatos. Men detta var som sagt innan UB40 började dricka rödvin.
Avi Buffalo
Briljanta, underfundiga låtskrivaren Avi Zahner-Isenberg och hans band fick ganska mycket buzz under sena 2010 då de släppte den enormt catchiga låten ”What’s In It For”. Så pass mycket att de fick spela på Primavera Sound och andra stora festivaler året efter. Till skillnad från tidigare nämnda Warpaint var dock inte den därefter följande frånvaron nådig mot bandet, kanske för att albumet låten fanns på var lite för ojämnt och saknade originalitet, och när de släppte At Best Cuckold 2014 var det väldigt få som brydde sig. Synd, för det är kanske det årets allra bästa popalbum. Med låtar som ”I Think It’s Gonna Happen Again” och framför allt den enorma ”Oxygen Tank” med sitt perfekta gitarrsolo-from-heaven borde manegen varit krattad för världsherravälde. Det hände inte och i vintras la Avi ner sitt band. Kanske i besvikelse för att världen, där undertecknad uppenbarligen inte ingår, inte insåg storheten i At Best Cuckold.
Status Quo
Status Quo kan vara det mest träffande bandnamnet någonsin eftersom de åkt runt och spelat sin boogierock på exakt samma sätt i över 30 år. Speciellt i Sverige, eftersom vi är världsmästare på nostalgi och ingen annanstans finns samma massiva uppslutning kring att höra musik exakt som den alltid låtit. Om och om igen. Från ”Caroline” (1973) till en horribel cover på holländska Bollands ”In The Army Now” (1986) monterade bandet successivt ner all form av heder och respekt de tidigare byggt upp och sedan dess har Status Quo varit synonymt med bredbent gubbrock och själva antitesen till utveckling. Det ska dock sägas att man så sent som 1976 (”Is There A Better Way” är en riktig stänkare som är bra på riktigt) tillfälligt slog till med relevant musik.
Vad som är mindre känt är att Status Quo i början av sin karriär faktiskt inte alls spelade boogierock. 1968 kom till exempel Picturesque Matchstickable Messages from the Status Quo som är ett alldeles lysande psykedeliskt rockalbum. Ursnygga låtar som ”Elisabeth Dreams”, ”Paradise Flat” och ”Pictures Of Matchstick Men” har ingenting alls, förutom att frontmännen fortfarande heter Rick Parfitt och Francis Rossi, att göra med det Status Quo som kommer hit varenda sommar och spelar ”Whatever You Want” för 3000:e gången. Snarare en skiva som kan placeras bredvid giganter som 13th Floor Elevators eller Electric Prunes i vinylhyllan.
Bran Van 3000
”…so what the hell am I doing drinking in LA” sjöng James Di Salvio 1997 och ett för många klockrent one hit wonder såg dagens ljus. Än idag kan man ibland höra ”Drinking in LA” i olika DJ-sammanhang. Låten har absolut kvaliteter som partydänga, något som även gäller ”Afrodiziak”, den andra singeln från det sammantaget ganska ointressanta och slätstrukna albumet Glee.
Fyra år senare släppte det kanadensiska musikerkollektivet Discosis. Här har vi att göra med ett av 2000-talets på samma gång svängigaste, roligaste, snuskigaste och eventuellt också konstigaste album. Här slås förmodligen ett slags världsrekord i tydliga referenser och genreväxlingar, men på något mirakulöst sätt lyckas kollektivet, kanske för att allt görs med en enorm glimt i ögat, hålla ihop det. Allt går in i vartannat, musikerna och gästvokalisterna följer inga som helst regler och när den inlånade pakistanska sångaren Badar Ali Khan wailar i flera minuter i ”Stepchild” eller när Curtis Mayfield (som skulle varit med i studion men på grund av sjukdom i stället lät Bran Van 3000 göra vad de ville med hans material) samplas i ”Astounded” är det inte långt från himlen. Discosis blev ingen större framgång och BV3, som vi som gav dem fler chanser kallar dem, förlorade sitt skivkontrakt. Men skivan är och förblir, vad försäljningssiffrorna än säger, ett mästerverk.
La Sera
Den popularitet Vivian Girls nått genom sina första två plattor var tillräcklig för att bandets medlemmars sidoprojekt skulle få en hel del uppmärksamhet. Basisten ”Kickball” Katy Goodmans La Seras både första och andra skiva nådde viss framgång av bara farten trots att de i själva verket var ganska bleka. När Vivian Girls lagt ner och intresset svalnat släppte La Sera förra året plötsligt en skiva av en kaliber ingen kan ha trott dem vara mäktig – Hour Of The Dawn som innehåller flera helt oemotståndliga stänkare, till exempel ”Losing To The Dark”, en på alla vis helt perfekt poprökare som borde gått till historien som en av årets stora låtar överhuvudtaget (likt Avi Buffalos ”Oxygen Tank” som nämndes tidigare). Men det var för sent, Vivian Girls-kopplingen var inte längre något som Katy och La Sera kunde leva på och skivan fick inte alls den uppmärksamhet den förtjänade.
Little Steven
Steve Van Zandt är i Sverige så stor att det till och med är spännande att skriva om exakt vad han handlar på Seven Eleven när han besöker Göteborg tillsammans med sin bästis sedan unga år – Bruce Springsteen. Steve, eller Little Steven som han kallas när han spelar med E Street Band, är en oerhört sympatisk karaktär. Men att han är gitarrist #3 i bandet efter både Bruce och supertekniska Nils Lofgren är väldigt lätt att se. Hade inte Steven haft en så stark vänskapsrelation med Bruce hade han sannolikt inte kommit tillbaka i bandet efter att hans solokarriär gått i stå under 90-talet.
Little Steven är alltså allt annat än oumbärlig, åtminstone strikt musikaliskt, i Springsteens liveband. Men det förtar inte det faktum att han faktiskt släppt två alldeles utmärkta (och några mindre bra) album på egen hand i form av Men Without Women och Voice Of America. Dessa skivor är, även om produktionen är lite daterad, fyllda av intensiv sång, starka refränger och texter som i vissa fall (lyssna exempelvis på ”Los Desaparecidos”) är betydligt mer öppet politiska än vad hans vanliga arbetsgivare brukar ägna sig åt. Oavsett vilket så är Steve Van Zandt minst lika mycket en riktigt vass låtskrivare som en skön sidekick till Bruce Springsteen.
Talk Talk
Det brittiska bandet Talk Talk och deras bandledare Mark Hollis är lite speciella på denna lista då det idag kan ifrågasättas vilken av deras båda perioder som är mest känd. Talk Talk är nämligen något så ovanligt som ett band som aktivt valde att sluta som hitmaskin för att bli svåra och konstnärliga i stället.
Under mitten av 80-talet gjorde alltså Talk Talk några album från vilka de plockade ett flertal utmärkta hitsinglar som exempelvis ”It’s My Life”, ”Life’s What You Make It” och den självbetitlade ”Talk Talk”.
I detta läge skulle troligen 999 av 1000 artister försöka bygga vidare på sin popularitet och skriva ännu fler hits. Men framgången hade gjort att skivbolaget gav Mark Hollis gott om tid och när Spirit Of Eden kom 1988 fick både fansen och skivbolaget (EMI) en chock. Det som hördes på skivan var musik som kommit till genom långa improvisationssessioner och påminde väldigt lite om musik som hörts tidigare. Vad världen då inte fattade var att det vi idag kallar postrock sett dagens ljus.
Skivan blev en stor kritikerframgång men de förvirrade fansen förstod ingenting. Mark Hollis ville inte heller göra videor eller spela live (med motivet att han inte ville spela låtarna som de lät på skiva, och då skulle fansen bli sura). Denna extrema kursändring i Talk Talks karriär ledde till bråk med skivbolaget – de tyckte inte de var tillräckligt kommersiella – och bandets sista skiva, Laughing Stock, som följde samma mönster, kom i stället på Polydor.
Bandets båda avslutande skivor betraktas idag som klassiker och stilbildande för en lång rad andra artister. Men i slutet av 80-talet var det inte många som förstod vad de höll på med. Tiden gav Mark Hollis och hans bandkamrater rätt.
Harry Chapin
Harry Chapin dog i en bilolycka 1981, då han var 38 år ung. Om man inte lyssnat aktivt på honom är det stor risk att den enda kontakt man haft med honom är som upphovsman till ”Cats In The Cradle” som Ugly Kid Joe gjorde en vedervärdig cover av på 90-talet. UKJ menade nog inget illa (fast helt säker är jag inte), men de har inte direkt gjort reklam för Harrys postuma varumärke.
Låten, som i original är helt ok, var även Harrys största (och beroende på hur man ser det enda) hit. Men hans eftermäle borde vara något helt annat. Nämligen som en av historiens största singer/songwriters och framför allt som historieberättare. Mycket av Harry Chapins låtskrivande byggde på saker han snappat upp under sina oändliga turnéer kors och tvärs över USA. Och många av berättelserna är av en standard som är helt omöjlig att hitta hos låtskrivare idag. Jag skulle kunna rabbla låtar här men nöjer mig med att bjuda på en livevideo av min stora Chapin-favorit – ”A Better Place To Be”.
