Roskilde: Paul McCartney nådde klimax – till slut

20150704 Paul McCartney spelar på Roskilde Festival / Roskildefestivalen - Foto Viktor Wallström Rockfoto Källa: Rockfoto Bildbyrå AB

Inför en spelning med en genomlegendarisk världsartist som Paul McCartney följer vissa förväntningar med på köpet. Förutom en fantastisk spelning att minnas för livet vill man helst se en typ tretimmarsspelning och gärna ett avslut med ”hits från förr” – i det här fallet Beatles-låtar. Paul McCartney gör exakt den grejen när han ställer sig på Roskildes största scen, och det gör mig faktiskt rätt besviken eftersom det känns extremt fantasilöst och mallat.

Exempelvis, medveten om att jag säger det förbjudna, så hade McCartney kunnat dra ner lite på konsertlängden. Den inledande timmen fortskrider med låtar som för ett icke inbitet McCartney-fan kan upplevas som långsamma och okända. Det är välspelat, vackert och inte dåligt på något sätt. Men även från en hyllad superstar kan det bli too much. Men när McCartney spelar ”Blackbird” går det som ett sus genom publiken och det märks att han levererar en klockren klassiker.

Vad som också känns lite trist är att bandet liksom helt figurerar i bakgrunden. Även om det är svårt att plocka upp ett band av E Street Band-kaliber känns det här totalfattigt. Det är McCartney som är den odiskutabla stjärnan, de övriga är bara ett kompband. Även om de är samspelta känns det inte som att McCartney och bandet gör den här spelningen tillsammans.

Samtidigt finns det såklart ljuspunkter. Sir Paul är en grym musiker som med lätt hand rör sig mellan gitarr, piano och ukulele. Han bjuder på sig själv på scen och efter att ha blivit inapplåderad igen kommer han in med en dansk och en brittisk flagga. Han har även övat in ett par danska – om än lite knaggliga – fraser.

”Vi har en bra kväll i kväll” säger han till publikhavet.

Och det blir en storslagen final – efter konstens alla regler. Till fyrverkerier spelar Paul McCartney ”Live and Let Die” som blir avlöst av ”Hey Jude”. Och när publiken lyfter sina händer och sjunger med i ”na-nana-nananana” tror jag faktiskt att det är som en kollega säger – klimax är nått på Roskilde.