Allt fler musiker väljer att närma sig mitten

Orättvisor har under alla tider genererat protestsånger. Det har rört sig om nidbilder av ledande personer eller att uppmärksamma missförhållanden. I regel har dessa uppviglare stått utanför etablissemanget. Under 1900-talets andra hälft blev det allt viktigare att belysa sitt eget utanförskap – 50-talets ungdomsrörelse kan ses som startskottet. En konsekvens blev att politisk musik tenderade att skrivas för redan övertygade. Men det har skett förändringar.

I slutet av 70-talet valde många att protestera genom att spela punk; utanförskapet var lika viktigt som musiken och det gällde att sticka ut, skrika högst och på så sätt överrösta trångsynta politiker. Under proggens storhetstid i början av 70-tatt var situationen densamma. Det existerade en stolthet i att stå utanför – massan hade blivit förd bakom ljuset av direktörer och politiker. Det är dock svårt att förändra rådande situation om dina åsikter stannar inom den egna gruppen, vilket är en fara med att mer eller mindre medvetet stå utanför. Under Vietnamkriget valde många afroamerikaner att visa sitt missnöje genom att skriva samhällskritiska soullåtar. De använde ett konventionellt uttryck, men de stod utanför samhället. Detta var dock inte självvalt.

Majoriteten av de frågor som diskuterades under punkens storhetstid är fortfarande relevanta. Fattigdom, korruption och rasism. Det är lätt att bli frustrerad över samhälles oförmåga att förändras. Vissa blir arga, skriver insändare, eller kastar skit över Täppas Fågelberg i Ring P1. Många väljer att flytta för att barnen går på fel skola. Din granne väljer att rösta på SD, en annan viger sitt liv åt att motverka samma parti. Andra låtsas som ingenting.

Under senare år har bl.a. The Radio Dept., Mattias Alkberg och Refused tagit på sig ett samhällsansvar. Sistnämnda band har till och med sagt att det är samhällets negativa utveckling som fått dem att återvända till studion. De har givetvis alltid varit politiska, men dessa dagar ser de ingen anledning att stå utanför. De spelar på Bråvalla och på senaste skivan Freedom har de fått produktionshjälp av Shellback (på meritlistan hittas bl.a. Taylor Swift, Maroon 5 och Britney Spears). Detta är helt rätt väg att gå och jag vill påstå att detta förhållningssätt blivit allt vanligare – mitten är mer eftertraktat än marginalerna. Och det är en förutsättning för att påverka. Men det har även blivit långt vanligare att visa upp sitt ansikte för exempelvis storföretag som Volvo, men detta är en annan fråga.

För att nå ut på allvar går det inte att ta på sig ett självvalt utanförskap, istället gäller det att rikta allas blickar mot det politiska budskapet. Det är många som förstått detta och därför är det inte konstigt att en uppviglare som Mattias Alkberg har premiär för nya singel ”Tjugonde” på Aftonbladet. Detsamma gällde hans förra singel ”Nöff Nöff”. Luleåsonen väljer dessutom att ha folkkära skådespelaren Ann Petrén som huvudrollsinnehavare i sin nya video.

Alkbergs aktuella singel ”Tjugonde” är starkt melodramatisk, men samtidigt inbjudande. Det är en stark poplåt som välkomnar, mer än skingrar. Texten utgör en perfekt samhällsanalys och det gäller att vagga in massan i ett stilla lugn, för att förändra på allvar. Majoriteten nås inte genom ett självvalt utanförskap. Gruppen av likasinnade kommer alltid att nicka belåtet till dina åsikter. ”Tjugonde” är dock inte  politisk i samma stil som punkprojektet  Södra Sverige, men i en intervju för Aftonbladet, förklarar Alkberg att kommande fullängdaren Personer har mer tyngd. Vad detta innebär avslöjas i september. Men kan det vara så att Alkberg vaggar in lyssnarna i en falsk trygghet. Det återstår att se.

Feministiska artister som Zhala, Silvana Imam och Linda Pira använder också ett uttryck som tilltalar en stor publik, vilket skiljer dem från exempelvis Riot Grrrl-scenens centralgestalter. Båda vill dock störta patriarkatet, men förstnämnda får ett större genomslag och effekterna blir tydligare. Silvana Imam uppträdde nyligen på Liseberg – ett utmärkt ställer att möta människor som vanligtvis inte går på konserter. Zara Larsson använder inte sin musik för att uttrycka sina åsikter, men hon tar ställning genom sin person. Media älskar detta och budskapet når de breda lagren. De sociala medierna är förmodligen en avgörande orsak till denna kursändring – dessa kanaler underlättar ett brett genomslag.

EP-aktuella The Radio Dept. har valt en annan väg och deras nya skiva Occupied är relativt svårsmält, vilket förstärks av Johan Duncansson melankoliska framtoning – det är uppenbart att de lämnat indiepoppen bakom sig (en process som pågått under flera år). Den egna kreativiteten är givetvis viktig, men budskapet blir indirekt av mindre betydelse om inramningen sätts i första rummet. Occupied kommer aldrig att höras i ett sammanhang utanför de egna leden. Det är möjligt att Alkbergs kommande skiva går mot samma öde, men han siktar mot mitten med utgångspunkt från marginalen.