Utan krusiduller går Ryan Adams på en soldränkt Orange och kör över publiken med ”Gimmie Something Good”. Den alternativa folkrockaren från North Carolina lyckas med stor inlevelse att få igång en riktig orange feeling på gräsmattan framför Roskildes gigantiska landmärke – trots att publiken är förhållandevis tunn. Så att boka Adams till festivalens största scen var kanske inte ett helt klockrent beslut, men Adams hänger inte läpp för det utan drar igång en intensiv ”Dirty Rain”.
Rakt, välspelat och med känsla för detaljer river Adams sedan av den ena hitlåten efter den andra. Det slår mig vilken grym och bräddad gitarrist han faktiskt är, hans stränghantering sträcker sig mellan fjäderlätt och militant bestämd – tekniker som han behärskar med en precision som verkligen förhöjer låtarna. Sångstämmorna sitter där de ska och är så vackra att luften tycks vibrera i Roskildekvällen. Och när Adams plockar fram munspelet – då får jag gåshud trots att det är omkring 25 grader.
Men ibland kan det bli lite väl mycket av det goda. När Adams tillsammans med bandet slänger sig in i oändliga, jammiga solon blir det mest en klubb för inbördes beundran som tar mig tillbaka till instängda högstadieklassrum där fjunmustaschiga boys skulle visa vilka skalor de kunde. Men det ser ut som att Ryan Adams verkar ha roligt själv på scenen, och det kan väl vara värt en och annan tuppfäktning.
Adams är inledningsvis ganska fåordig mellan låtarna, men mot slutet bjuder han till och skojar med publiken när han ska presentera sina musiker.
”Tack alla ni som kommit hit trots vinden, det här är antagligen mer säkert än parasailing”, säger han och ler stort med den sanddränkta vinden i den karaktäristiska, svarta luggen.
Det är något lite pampigt och högtidligt över hela konserten. Fast Ryan gör liksom ingen stor sak av det själv. Han bara är. Men trots en mestadels röjig låtlista finns det något jag saknar, lite krut kanske. Jag anar en viss brist på energi hos Adams som kanske lägger sorti på stämningen, eller i alla fall hindrar honom från att ta det sista klivet och nå hela vägen fram till hjärtat.
