Till tonerna av ett ljud som påminner om en redigerad rundgång och ett hejdlöst jublande publikhav intar Florence and the Machine Roskildes största scen Orange på torsdagen. Sångerskan Florence Welch är vitklädd och barfota och äger genast makten över spelningen när hon inleder med ”What The Water Gave Me”. Det blir lite magisk, nästan andäktig stämning när Welch håller i taktpinnen. I luften flyger såpbubblor, vindarna är varma och tillsammans med Welch scenuttryck känns det som att hela Roskilde flugits tillbaka till det där romantiserade 70-talet där alla ville ha fred och gick omkring nakna med blommor i håret.
Det är tjockt med folk framför scenen och Welch är inte sen att flirtigt dra med sig publiken i sin intensiva och outtröttliga energi. För Welch lyckas med konststycket att få spelningen på stora Orange scen att kännas som en intim klubbspelning.
”Jag älskar körer men de får inte plats i turnébussen, kan ni bli min kör?” frågar hon och med gemensamma krafter stämmer publiken upp i ”I Can See No Way”. När bandet ska dra igång ”Youre High” uppmanar hon folk att sätta sig på varandras axlar och under hiten ”Check It Out” står alla och vevar med armarna högt i luften.
Florence Welch har en fantastisk, stor och vacker röst som greppar tag i hela området. Samtidigt har hon ett scenspråk många bara kan drömma om, hon fyller liksom hela scenen med sin karaktäristiska dans och sin självklarhet. Dessutom verkar Florence Welch vara genuint lycklig, och som i lyckorus fortsätter hon leverera genom hela spelningen. Mellan två nummer tar Welch sats och springer ner mellan de staket som delar av publikhavet. Hon ställer sig på staketet och möter sin hungriga, dansande publik som aldrig tycks få nog.
Musikmässigt är Florence and the Machine jämna och även om hits som ”Sweet Nothing” sticker ut ligger lägstanivån inte långt under. Det här var en välbehövlig vitaminkick och utan tvekan den bästa spelningen hittills på Roskilde i år.
