Att se The War On Drugs live är som att luras in i en sagovärd. Drömskt och svävande flätar de ett pärlband av folkrock med djupa rötter. När sångaren och gitarristen Adam Granduciel plockar upp munspelet emellanåt blir det rysande vackert. Robbie Benetts keyboardslingor sitter som junta och Jon Natchez saxofon är en välkommen krydda som smeker hörseln. The War On Drugs levererar förstklassigt utan att det känns inövat eller rutinmässigt, varje ton kryper sakta under skinnet så att det nästan gör lite ont. Kanske är det den varma natten, kanske är det bandets förträfflighet som musiker. Kanske är det lite av båda som förhöjer varandra.
Och det är musiken som får står i fokus när The War On Drugs uppträder, det är inga utsvävningar på scen förutom ett steg hit eller dit. Det kan ju kännas en smula pretentiöst och blir i längden rätt töntigt. Men ljusshowen är snygg och man jobbar mycket med mörker mellan låtarna, vilket funkar bra och ger mer dynamik i framträdandet.
Det är förvånansvärt lite folk som samlats för att se The War On Drugs, tältet vid scenen Arena är inte ens fullt, men det kan kanske ha att göra med att både Rustie och Pharrell Williams lappar över. Hur som helst får killarna ett fint publikmottagande, men att konserten ligger sent blir ett problem. På festival tillkommer ofta nya lyssnare och The War On Drugs är absolut ett band man kan uppskatta utan att ha lyssnat på alla plattor femtioelva gånger. Men den sena timmen kombinerat med låtar som ibland tenderar vaggvisa gör att alltihop blir ganska segt. Jag ser flera gäspande i publiken som lämnar och tror att bandet hade vunnit på att spela tidigare på dagen.
Samtidigt blir det här till slut en alldeles för jämntjock smörja. Visst rasslar det till och lyfter emellanåt när tempot går upp, men de ögonblicken är inte många. För hur vackert, välspelat och finputsat något än är, blir det extremt trist när man aldrig vågar gå utanför ramarna. Precis som scenspråket hamnar musiken på tomgång, men en fantastiskt vacker sådan.
