Oasis forne frontman Noel Gallagher och hans högt flygande fåglar intar Roskildescenen Arena vid 20-tiden på onsdagen. Gallagher drar igång ”Everybody’s On the Run” och får direkt respons från en publik som sträcker sig långt utanför tältets gränser. Det är inga tveksamheter, konserten är precis som Gallaghers låtar – raka sånger med starka refränger som träffar och drar igång. Att lyssna på Noel Gallagher’s High Flying Birds är lite som att kedjeröka mentolcigg; de är allt det där lite ruffiga och smutsiga men har blivit tillrättalagt av en dov mentolånga.
Konserten är jämn och väldigt tät. Varenda ton känns planerad, eller i varje fall in i minsta detalj inövad. Det gör hela faderullan en smula trist och lite livlöst. Att vara rutinerad är så klart ingen nackdel – men när det lyser igenom att man går på rutin känns det extremt oengagerat.
Noel Gallagher’s High Flying Birds har en färsk EP i bagaget och första plattan kom 2011. Trots material som räcker gott och väl en konsert slänger Gallager in en handfull gamla Oasis-dängor. Och det är då, som när han spelar ”Fade away”, som folk verkligen går i gång. För mig väcker det här nostalgisurfandet väldigt blandade känslor. Visst vill jag också höra ”Champange Supernova” som får det att knottra sig på underarmarna, men det blir lite väl förutsägbart och trött när Gallagher avslutar med ”Don’t look back in anger”. Det blir så sorgligt tydligt att Gallagher lever på gamla meriter och har accepterat att han är ett eko av Oasis.
Gallagher är ganska fåordig på scen och sträcker sig som längst till några ”Thank you very much”. Han har gjort sig känd för att vara lite lynning och kan ibland lämna sin publik besviken över hans dissiga uppträdande. Och nog har han svårt att dra på smilbanden även den här festivalkvällen, men för att vara Gallagher är han ändå på ett strålande humör och det känns faktiskt som att han bjuder till och levererar sin utslitna britpop från hjärtat.
