Efter att ha sett bandet Wolf Alice live i London i april förväntar jag mig att direkt kastas in i punkrocken när jag lyssnar på debutplattan My Love Is Cool. Men det blir tvärtom. ”Turn to Dust” som är första spåret är lugn, melodisk och med finsång från Ellie Roswell. Det överraskar mig, att öppningen inte är mer skramlig och smutsig. Även ”Bros” (som för övrigt har en tillhörande fantastisk video) är en låt där sången kommer fram på ett ypperligt sätt. Det ligger fokus på det. Inga tyngre gitarrer och inget riv.
Men jag kan vara lugn. Det punkiga kommer som ett brev på posten i ”You´re a Germ” och vips är jag tillbaka på den där galna spelningen på Sherpherds Bush Emipre. Där det bildas moshpits och där fansen bröt varenda regel som fanns på stället. Jag känner igen det Wolf Alice som jag såg där, med en cool Roswell som var den centrala punkten. Så fortsätter det genom plattan. Sången får ta plats och visst är hon en sångerska som man vill lyssna på. Även om spåren växlar mellan just det skitiga och det nästan finstämda går det ändå att sätta fingret på vad som just är Wolf Alice. Och mycket ligger i frontbruden.
Tre av låtarna har jag högre förväntningar på. De tre som de spelade live, trots att inte plattan hade kommit ut. ”Giant Peach” kommer först. Rockiga gitarrer i ett långt intro och jag fattar varför jag gillade den så mycket live. Roswells sätt att sjunga i versen påminner tidvis om det amerikanska The Donnas, men det blåser över rätt snart då hon i refrängen krämar på med all sin kraft. ”Sopay Water” blir heller ingen besvikelse. Den levererar melodi av finaste slag och lugna trummor. ”Fluffy” avslutar och även där är det lugnare verser och tyngd i refrängerna.
Den låt som sticker ut på plattan är balladen”Swallowtail”. Där tar trummisen Joel Amey över sången och stämman är mjuk och försiktig. Den bryter av på ett perfekt sätt i skivan och fem minuter in, när man tror att den ska ebba ut drar den igång ett hysteriskt upptempo. Sedan slutar den tvärt och jag vill genast lyssna på den igen.
Så, visst är det något med att upptäcka ett band på en livescen. Att gå till spelningen med ett öppet sinne och ett blankt blad. Musik ska upplevas live, så enkelt är det ju faktiskt. Men man tar också till sig en debutplatta på ett helt annat sätt efter det. Är du musiknörd, så vet du vad jag snackar om. Och det är precis det jag just har gjort, med My Love Is Cool.
(Dirty Hit, 22 maj)
