Paolo Nutini är i stort behov av att få sitt hjärta krossat, och av att sedan lida tillräckligt mycket för att hans musik och hans scenframträdande ska få en ordentlig injektion av känslor.
Det har gått nästan tio år sedan den skotske 28-åringen debuterade med albumet These Streets. Sedan dess har han hunnit med två framgångsrika plattor till. Han har en röst i klass med sin generations souldivor – Amy Winehouse, Duffy, Adele – men är långt ifrån lika omskriven. Kan hända att det just nu är något lättare för kvinnliga musiker i den genren, kan hända att Paolo inte är fullt lika fängslande som ovannämnda kolleger.
Han gör mest feel good-musik. I sina låttexter promenerar Paolo runt, har en bra dag, spanar in tjejer på stan, och, som vi alla vet, köper nya skor. Han håller stora känslor på armlängds avstånd och det är hans svaghet i både texterna och på scenen.
De första 40-45 minuterna av spelningen kan gott beskrivas som trevligt bakgrundsljud. Paolo har visserligen ett fascinerande stort band bakom sig, men feel good-låtarna firas av rutinmässigt och han yppar själv inte ett ord. Han är också fullt upptagen med att kanalisera James Dean-coolhet i vit t-shirt, rufsigt hår, och, let’s face it, lite för tighta jeans.
Han spelar en av sina mer framgångsrika singlar, ”Jenny don’t be hasty”, en tonårstrotsig popramsa om det frustrerande i att inte bli tagen på allvar av sin äldre flickvän, men slår hål på låtens energi genom att stympa den till något akustiskt och långsamt. Låtens Jenny dumpar låtens jag och Paolo frågar publiken ”vet ni vad jag gjorde sen” och man tänker ”snälla säg att du låg dubbelvikt över en toalettstol och grät och spydde samtidigt”, men det är klart Paolo Nutini inte gör sånt. ”Jag köpte nya skor”, säger han och kör ett par oigenkännliga rader från genombrottet ”New Shoes”. Hans vägran att ge sig hän på scenen är nästan olidlig, men det här är en låång spelning, drygt två timmar, och det vänder efter ”New Shoes”. Han spelar ”Looking for Something”, en låt till sin mamma, och verkar genuint rörd av stunden. Sedan rullar känslorna faktiskt på i anständig takt med bland annat ”Better Man”, ”No Other Way”, ”Candy”, ”Numpty” och en avskalad ”Someone Like You”. Det blir helt otroliga två encores för hans publik här i Stockholm är beundransvärt lojal, beundrande och väluppfostrad.
Det noterar också Paolo själv som tackar så mycket för att ingen kände sig tvungen att överrösta ”the quiet stuff”. Och han verkar rakt igenom tacksam och lycklig över mottagandet han har fått och över att ha blivit tillbakaropad två gånger. Sista tonen i sista ”Last Request”, när han står helt ensam i rampljuset i sin vita t-shirt och en akustisk gitarr, och ser nästan chockad ut av att ha blivit så tagen av stunden, är faktiskt lite sagolik. Sedan skuttar han ner från scenen och skakar hand och kramar om varenda publikmedlem han får tag i.
Men det är ett slöseri att låta Paolo Nutini göra glättig bakgrundsmusik, så nästa gång en Jenny dumpar honom hoppas jag att någon i Paolos närhet (kanske hans mamma?) fryser bankkontot och räcker honom ett papper och en penna när han sitter dubbelvikt och hjärtekrossad över den där toalettstolen, så att hans låttexter får det känslomässiga djupet som hans röst förtjänar.
