Jaakko Eino Kalevi – Jaakko Eino Kalevi

Eftersom jag själv lever i en stad där spårvagnar är en lika naturlig del av stadsbilden som fixed-gearcyklar, har jag svårt att se det exotiska i att Jaakko Eino Kalevi har ett förflutet som spårvagnsförare. Ändå läser jag knappt en enda intervju eller krönika som berör fenomenet ”JEK”, utan att Jaakkos ”spännande” bakgrund dras upp och analyseras. Hur har arbetet i styrhytten påverkat hans skapande? Finns det en koppling mellan Helsingfors lokaltrafik och Kalevis rymdiska kreationer? Styrs kanske spårvägen i Finlands huvudstad i själva verket av en internationell jazzkonspiration?

Visst, jag kanske överdriver lite. Men faktum kvarstår; mycket av rapporteringen kring Jaakko Eino Kalevi och hans sönderhypade debutskiva har kommit att handla om Kalevis underbarnsaura och hans DIY-anda, snarare än om hans musikaliska kvalitéer. Ett tecken i tiden, när allt fler gubbiga musikjournalister tycks ha skaffat snurrig mustasch och börjat odla humle i vinylbacken. Artistens livsstil (som oftast påminner otäckt mycket om tyckarnas egna) blir viktigare än hens skapande. ”Spårvagnschaffis, sa du!? Som gör fritänkande rymdpop hemma på sin kammare!? Herregud, skit i hur det låter, den här snubben måste vi bara lyfta!”

För, om vi ska get down to the business och bara lyssna på musiken, är Jaakko Eino Kalevis skiva så jävla bra egentligen? Håller den vad all världens musiktyckare lovat?

Nja.

”Mysig” eller ”behaglig”, är väl det närmaste jag kommer. Tolv spår fluffig drömdisco är vad vi får; kosmiska alster med jazzambitioner som svävar på behagligt avstånd från vardagen. Som att kliva rakt ner i en finsk badtunna; varmt och skönt och helt omslutande. Men ni vet hur det funkar, efter en stund blir det tröttsamt och för mycket. Lite för varmt, lite för blött. Lite för mycket badskum.

”Don´t ask me why” är snyggt jazzig, ”Deeper shadows” är åttiotalsfunkig, ”Hush down” är kanske skivans bästa spår. Men jag blir inte eld och lågor; jag ser inte hur det här, för att citera GPs recensent, är ”albumet Giorgio Moroder velat göra”. Allt jag ser och hör är en ganska såsig platta med några få utstickande spår.

Hade Jaakko Eino Kalevi inte varit spårvagnschaufför hade det blivit en fyra.

(Domino, 12 maj)

5