Parlophone anser att det återigen är dags att summera David Bowies karriär och denna gång handlar det om ett antal boxar som ska täcka hela hans populärkulturella livsgärning – engelsmannen har släppt över 45 samlingsskivor sedan starten i mitten av 60-talet. Den första utgåvan är döpt till Five Years 1969-1973 Box Set. Frågan är om skivbolaget förträngt att de lanserade samlingen Nothing Has Changed förra året.
Det råder med andra ord ingen brist på Bowie-samlingar och Five Years kommer inte att kasta något nytt ljus över Brixtons främste popstjärna. För att ge en annorlunda bild, har jag valt att sammanställa en lista över Bowies mest underskattade låtar och det blir ett spår från varje soloskiva. Inleder med Bowies självbetitlade debut från 1967 och avslutar med 2012 års comeback The Next Day. Förhoppnings kan denna lista kasta nytt ljus över en av vår tids mest hyllade artister.
(samtliga låtar finns samlade i en Spotify-lista längst ner på sidan).
”Silly Boy Blue” (David Bowie, 1967)
David Jones första singel som David Bowie tillskrivs 1966 års modsbomb ”Can’t Help Thinking About Me”, men denna låt ger inga fingervisningar om hans självbetitlade debutalbum som gavs ut året därpå. Även om Bowie inte funnit sin roll, så är det rastlösheten som förenar 1964 års debutsingel ”Liza Jane” – utgiven under namnet Davie Jones & The King Bees – och senaste singeln ”’Tis A Pity She Was A Whore”. På sitt första album är modsinfluenserna utbytta mot teatralisk och baroque-liknande pop. Inte sångarens största stund, men låtar som ”Love You Till Tuesday” och ”When I Live My Dream” har fina melodier. Personligen återkommer jag gärna till melankoliska ”Silly Boy Blue”. Bowies debut tenderar att glömmas bort och detta sker på bekostnad av denna fina poppärla.
”Memory Of A Free Festival” (Space Oddity, 1969)
Det självklara låtvalet från 1969 års album Space Oddity är givetvis titellåten (topp 5 på Englandslistan). Avslutningsspåret ”Memory Of A Free Festival” är dock en suverän summering av 60-talets hippie-era, och ett spår som får lyssnaren att sväva fritt utan att vara i ett tyngdlöst tillstånd. 1970 släpptes låten som singel i en omarbetad version, där gitarristen Mick Ronson tilläts att ta mer plats. Ronsons inflytande är en av de främsta orsakerna till Bowies kommande framgångar som kulminerade med Ziggy Stardust 1972.
”Black Country Rock” (The Man Who Sold The World, 1970)
Mick Ronson får ännu mer utrymme på The Man Who Sold The World och denna skiva räknas som en av Bowies första verkliga fullträffar. Titellåten är bland det bästa som spelats in och ”Black Country Rock” hamnar dessvärre i skymundan. Inte konstigt alls! Det är dock en bluesrockig och schizofren poppärla av bästa kvalité. I slutet av låten omvandlas Bowie till konkurrenten och nära vännen Marc Bolan och varje gång jag lyssnar på denna låt, måste jag titta på duons sista tv-framträdande. Strax efter körde Bolan ihjäl sig.
”Eight Line Poem” (Hunky Dory, 1971)
”Eight Line Poem” är det närmaste Bowie kommer country och den avskalade ljudbilden får mig att vaggas in i ett stilla lugn, som gör mig både lugn och harmonisk. Låten fungerar som en slags spa-behandling.
”Soul Love” (Ziggy Stardust And The Spiders From Mars, 1972)
Ziggy Stardust And The Spiders From Mars är min inkörsport till Bowie och det är jag inte ensam om. I dag är favoritskivan Station To Station. Bland albumets alla klassiska spår gömmer sig medryckande ”Soul Love” och det är något drömmande, nostalgiskt och vemodigt över denna kärlekshistoria. 1978 släpptes låten som singel i Japan. Bättre sent än aldrig.
”Lady Grinning Soul” (Aladdin Sane, 1973)
Detta är en av de vackraste låtarna som jag någonsin hört. Mike Garsons pianotoner virvlar som snön på en spegelblank is och det går inte att ta miste på låtens förföriska känsla. Du dras in, förlorar sinnesnärvaron och slipper inte undan förrän låten tar slut. Det sägs att den amerikanska soulsångerskan Claudia Lennear utgör inspirationskälla. Lenner påstås även vara Mick Jaggers främsta inspirationskälla när han skrev ”Brown Sugar”. Två låtar med olika temperament.
”See Emily Play” (Pin Ups, 1973)
Pin Ups är en coverskiva som saknar riktig udd, men omslaget med Twiggy gör mig alltid på gott humör. Grundtanken var att ha fotot på franska Vogue, men Bowie ville annorlunda. Det blev ett skivomslag. Den självklara vinnaren på albumet är The Merseys ”Sorrow”, men det finns något tilltalande med Pink Floyd-covern ”See Emily Play”. Det är ingen hemlighet att Bowie beundrade Syd Barrett, som är upphovsman till originalet. Han tog dessutom starkt intryck av Barretts gradvisa försvinnande från rampljuset.
”Sweet Thing/Candidate/Sweet Thing” (Diamond Dogs, 1974)
Detta är tre låtar i ett. Ungefär som treenigheten. Det går inte att skilja dem åt. För mig handlar texten om sexuell frigörelse och att det inte finns någon som bestämmer över ditt val av partner. Mitt tonårsjag tog starka intryck. En av mina absoluta favoriter.
”Somebody Up There Likes Me” (Young Americans, 1975)
Jag ser inte Bowie som någon religiös person, men i rollen som soulstjärna finns det uppenbarligen en plats. Det är dock mer eller mindre omöjligt att veta om Bowie spelar en roll eller om det är hans person som lyser igenom. Vem är Bowie? Denna låt ger inga svar, men det är ett fantastiskt spår som nästan når upp till ”Young Americans”. Det finns för övrigt en massa outtakes på outgivna låtar från denna period. En av mina personliga favoriter är ”After Today”.
”Stay”(Station To Station, 1976)
The Thin White Duke har en aura som utstrålar alltannat än värme. Musiken har bantats ner till sin minsta beståndsdel och resultatet saknar musikalisk motsvarighet. Föregående album Young Americans kunde med lätthet beskrivas som soul, men hur ska en definiera låtar som ”Station To Station” och ”Golden Years”. Bowie gör det inte lätt för sin omgivning och det är själva tjusningen. Vad sägs om att beskriva ”Stay” som discofunk? Bjuder på en liveversion från Dinah Shore Show (missa inte benrörelserna).
”Always Crashing In The Same Car” (Low, 1977)
Detta är en av Bowies mest ödesmättade låtar. Musiken återspeglar en stämning som är raka motsatsen till glamrockrockens utåtagerande karaktär. Bowie vänder sig inåt, fångar en allmängiltig utsatthet, en oro för att ständigt göra om samma misstag.
”The Secret Life Of Arabia” (’Heroes’, 1978)
Bowie har alltid haft ett stort intresse av andra kulturer och discopop-låten ”The Secret Life Of Arabia”plockar referenser från mellanöstern, men framför allt är detta ljudet av Hansa Studios i Berlin. Svävande synthar varvas med Carlos Alomars snygga gitarrslingor. Efter pianisten Mark Garson är Alomar den musiker som spelat in flest album med Bowie.
”Repetition”(Lodger, 1979)
Socialrealism är inte särskilt vanligt i Bowies texter, men ”Repetition” behandlar en man som misshandlar sin fru. Inga omskrivningar, metaforer eller liknelser. Låten går inte att misstolka och textraden ”But the space in her eyes shows through” får mig alltid att reflektera över ojämställda förhållanden.
”Because You’re Young” (Scary Monsters (And Super Creeps), 1980)
Efter ett årtionde av årliga albumsläpp öppnade sig ett nytt kapitel i Bowies karriär. En period som världens största artist och Scary Monsters (And Super Creeps) ger en första hint om denna vändpunkt. Albumet innehåller magiska ”Ashes To Ashes”, men i kölvattnet av denna singel hittas utmärkta ”Because You’re Young” med Pete Townshend på gitarr. The Whos legendariske gitarrist har aldrig låtit bättre utanför sitt traditionella forum.
”Criminal World” (Let’s Dance, 1983)
Jag är inte särkilt förtjust i Bowies coverlåtar. Har alltid haft otroligt svårt för Ron Davies’s ”It Ain’t Easy” från Ziggy Stardust eller Biff Rose’s ”Fill Your Heart” som ger utfyllnadskänsla på Hunky Dory. Det är dock intressant att ta del av Bowies alla coverval – hur kommer det sig exempelvis att han väljer att spela in Davies ”It Ain’t Easy” från 1970? En relativt okänd countrylåt med drag av traditionell blues. Bra låt, men den ligger långt ifrån hans egen musik. Antar att det är utmaningen att göra dessa spår till sina egna som lockar. Metros ”Criminal World” från 1977 äger samma diffusa könlöshet som många av Bowies låtar, men i denna version är det radiospelningar som är målet. Tempot är aningen högre och Steve Ray Vaughans gitarr smeker medhårs. Älskar att dansa till den här låten! B-sida till Roxy Music-imitationen ”Without You”.
”Don’t Look Down” (Tonight, 1984)
På 80-talet gjorde Bowie sitt bästa för att hjälpa polaren Iggy Pop och tolkningen av ”China Girl” är klassisk. Flera av deras samarbeten under 80-talet är dock sjukligt ointressanta. Förutom ”Blue Jean” är dessutom Tonight fritt från godkända Bowie-låtar, men varje gång jag lyssnar på reggaetolkningen av Iggys ”Don’t Look Down” från 1979 års New Value hamnar jag i ett avslappnat tillstånd. Alltid något!
”Shining Star (Makin’ My Love)” (Never Let Me Down, 1987)
Under senare tid har jag lyssnat återkommande på ”Shining Star (Makin’ My Love)”. Ett spår legat i dvala sedan 1987, men som låter moderna än någonsin. Det är framför allt den nedtonade remixversionen från tolvan med samma namn som är värd att leta reda på.
”Pallas Athena” (Black Tie White Noise, 1993)
”Pallas Athena” behandlar religionens makt över människan och låten har ett suggestivt drag som påminner om Berlin-trilogin. En av favoritremixerna på detta spår är den lättsammare Gone Midnight Mix. Bowie låg inte längre i framkant, men han ville gärna vara en del av samtiden. Denna låt speglar denna tendens på bästa sätt.
”A Small Plot Of Land” (Outside, 1995)
Jazz har alltid varit betydande för Bowie och när Mike Garson återvänder som pianist är denna tendens återigen påtaglig. ”A Small Plot O Land” ger ett fritt intryck, men texten speglar ett samhälle på ruinens brant. Avslutningen med sina mässande undergångsstämning sätter tonen perfekt. Brian Eno från Berlin-eran är också på plats. Bollplanken har alltid varit viktiga för Bowie.
”Seven Years In Tibet” (Earthling, 1997)
Skivomslaget till Bowies tjugonde album Earthling är ett mästerverk. Sångaren blickar ut över de brittiska öarna iklädd den engelska flaggan (designad av Alexander McQueen). Skivan är inget mästerverk, men fler borde lyssna på gungande ”Seven Years In Tibet”. De lugna partierna överglänser de mer explosiva industripartierna, men låten är klart värd att uppmärksamma.
”Something In The Air” (Hours, 1999)
Hours är en tillbakagång till Bowies folkrötter, men i jämförelse med exempelvis Hunky Dory är denna skiva fullständigt intetsägande. En intressant detalj är att albumet är det första av en etablerad artist, som kunde laddas ner i sin helhet. En av få låtar som är värda att ladda ner är finstämda ”Something In The Air”.
”Slow Burn” (Heathen, 2002)
Bowie och producenten Tony Visconti skiljdes åt efter Scary Monsters 1980. 2002 släpptes hyllade Heathen och det visade sig att det återupptagna samarbetet gav Bowie förnyad skaparkraft. Melodierna är starkare än på många år och medryckande och dystopiska ”Slow Burn” är ett av de bästa exemplen. I likhet med övriga världen tog Bowie intryck av 11 september. Bjuder på en liveversion av nämnda låt och minns att det var oerhört länge sedan Bowie uppträde på en scen (närmare bestämt 2006). 2004 åkte jag till Roskilde för att se min främsta inspirationskälla, men dessvärre fick han kasta in handduken.
”Bring Me The Disco King” (Reality, 2003)
Reality är en misslyckad uppföljare till Heathen och skivomslaget slår rekord i fulhet. Avslutande ”Bring Me The Disco King” tillhör dock mina absoluta favoriter och återigen är det jazz som står på agendan. Låten spelades in för första gången under Black Tie White Noise-eran och denna atmosfär är intakt vid det slutgiltiga resultatet. Får känslan av en tom bar, kvällen har blivit tidig morgon och den enda utvägen är att gå hem ensam. Bowie har alltid varit bra på att fånga olika känsloyttringar. Allt från eufori till nedstämdhet.
”You Feel So Lonely You Could Die” (The Next Day, 2013)
Under de senaste åren har Bowies ballader varit den stora behållningen. Hans rocklåtar har ofta gett en kantig och strömlinjeformad känsla, medan balladerna har varit mer vitala. Comeback-singeln ”Where Are We Now?” är det bästa exemplet, men powerballaden ”You Feel So Lonely You Could Die” utstrålar en slagkraft som imponerar. Känslorna är utanpå.
