Tomheten som kommer av en separation är stommen i Adam Tenstas nya album. HYMN träffade honom på Södermalm i Stockholm för ett samtal om musik, politik och att ha gjort den bästa skivan inom svensk hiphop.
– Det gnälls för mycket inom svensk hiphop. Det är ganska lite som fångar mitt intresse. Men Erik Lundin, Michel Dida och Nebay Meles är tre som fler borde upptäcka. Och det kommer folk att göra, säger Adam Tensta.
Adam Tensta sitter i RMH:s nya lokaler på Södermalm. De tre artister han väljer att lyfta fram delar han managementbolag med. RMH, Respect My Hustle, är ett kollektiv där idéer, drömmar och visioner inte ska pratas. De ska göras.
På glasväggen bakom honom står veckans mediabokningar uppskrivna. Det är fullt med inbokade intervjuer och framträdanden. Ett nytt album ska släppas. Ett mer lågmält, introvert, men lika komplext och experimentellt i sitt uttryck som allt annat från Adam Tensta.
– Det här albumet är det bästa som släpps inom svensk hiphop just nu. Den utmanar lyssnaren både tematiskt och soundmässigt. Den är ett manifest för mig själv. För den jag är, säger Adam Tensta med ett självsäkert leende.
”Alla jag samarbetar med är människor som brinner”
Albumet heter The Empty och består av nio spår, varav fyra gästas bland andra av artister som nämnda Michel Dida och Duvchi. Det är en lågmäld bearbetning av processen att bryta upp, skriven tätt inpå separationen från flickvännen. På omslaget ser man ett huvud som är täckt av en linda upp till pannan. Bara hårfästet syns.
– Ja, skivan heter ju The Empty. Fotot ska matcha känslan av tomhet som finns i temat kring separationen. Vad gör man med tomheten som existerar? Vi ville skildra ett tomt uttryck genom att täcka för ansiktet. Det kan vara vem och vad som helst där bakom, förklarar Adam Tensta.
De medverkande gästartisterna är en blandning av mer och mindre kända namn. Men de har alla en sak gemensamt.
– Alla jag samarbetar med är människor som brinner. Vissa är nya på scenen, som Joe Lefty från blåa linjen, andra som Sibille Attar har varit med längre. De gör sin egen grej och har lyckats undvika att bli standardiserade inom ett givet format.
Foto: Alexander Tillheden.
Det låter precis som Adam Tensta själv. Från debuten 2007 med It’s a Tensta Thing till uppföljaren. Senaste albumet har Adam Tensta producerat själv, men inte för att det skulle ha att göra med det mer personliga uppbrottstemat på albumet.
– Allt har sin tid bara. Nu var det dags, det har det inte varit tidigare.
Albumet har varit ett pusslande med bitar som successivt har lagts till. Slutbilden blev klar först när sista biten var lagd.
– Skivan är skriven rätt tätt inpå separationen. Jag minns att vi gjorde slut en dag och så började jag skriva på skivan dagen efter. Arbetsmässigt- och soundmässigt är det ganska stor skillnad mot de tidigare albumen, dels för att jag tycker att det är ganska onödigt att göra samma skiva igen, men också för att jag har producerat plattan. Så den känns närmare.
Hur känner du inför att spela albumet live?
– Det känns bra. Jag har spelat så himla mycket med mitt gamla material, så många gånger, så det går lite på rutin nu. Man vill ju att det ska vara nervigt, så det ska bli kul att få spela de nya låtarna. Första plattan var genremässigt experimentell så det gav möjligheter på scen. Nu ser jag fram emot att få göra den bästa showen Sverige har sett.
Du har ju knappast varit osynlig de senaste åren, trots att albumet har dröjt. Hur kommer det sig att du engagerar dig i olika samhällsfrågor?
– Det gäller ju att göra något för att komma fram till något. Det är en regel vi har här på RMH. Dröm det, gör det. Man blir fri när man gör saker. När jag blev tillfrågad att vara med i Fatta Man funderade jag på vad jag kan bidra med. Vad är min roll i manlighetsnormen och hur har jag tampats med det? Kan jag dela med mig så andra kan ha nytta av det, då vill jag vara med.
”Dröm det, gör det. Man blir fri när man gör saker”
Att ta ansvar för det man kan påverka tycks genomsyra Adam Tenstas val av engagemang. Han har aktualiserat hiphopen som punkens arvtagare, designat väskor och smycken med politiska budskap, han har en röst och han använder den.
– Det finns saker att göra och problematik att approacha. Hur gör man saker mer greppbara för människor? Hela rasism- och identitetsdebatten går ju att närma sig på olika sätt. Man kan debattera, man kan göra musik, man kan göra det på många olika sätt.
Hur har du velat att ditt musikaliska uttryck kan påverka andra?
– Från början tänkte jag att jag ville berätta min del av historien. För jag visste att annars skulle någon annan göra det åt mig. Om någon från utsidan försöker porträttera något på insidan, blir det fel. Vare sig det handlar om en personlig historia eller om en förort generellt eller en specifik plats. Det måste dokumenteras av folk som bor där, på insidan. Det var så jag tänkte, inte svårare än så.
Hur har du förändrats som artist från första till senaste albumet?
– På alla sätt. I och med att hiphopscenen såg ut som den gjorde när första albumet kom och ingen öppnade dörren åt oss, var vi ju tvungna att gå runt med en metaforiskt skitstor ryggsäck, där vi stoppade in allt vi kom över. Det är som natt och dag. Då hade jag varit i Finland, nu har jag varit i 40 länder.
Adam Tensta 2015 har utvecklat ett gott och övertygande självförtroende. Att albumet är det bästa inom svensk hiphop som gjorts, upprepar han gärna. Det kommer vara lätt att höra, när albumet släpps, säger han.
Albumet The Empty släpptes den 24/6 på RMH Sound – här är ett smakprov:
