GISKE – Carousel Magic Spell

Norska trion GISKE har sitt ursprung i kultförklarade gruppen The Margarets, vars fem medlemmar idag har gått olika vägar. GISKE:s tre pelare däremot, vokalisten Alex Rinde, gitarristen Rune Berg och trummisen Ronnie MAG Larsen fortsätter göra musik ihop. Bandnamnet är uppkallat efter ön med samma namn utanför Ålesund i Norge. Det låter poetiskt, det låter jordnära – och det är också sådan musik som bandet producerat på sin debut.

Om några veckor drar Almedalsveckan igång. Gotland brukar vara förknippat med sommar och värme så förhoppningsvis kommer inte regnet att drabba sommarkänslan för politikerna och debattörerna i Almedalen. Även om GISKE:s mysiga folkpop skulle göra sig perfekt som vitt brus en sommardag på Gotland är det är också en lite tråkig ”det här har vi hört förut”-känsla över trions debut, främst i ”Join Me In The Song In The Garden” och ”Carousel Magic Spell”. En skönsjungande man vars stämma backas upp av en mysig gitarr i bakgrunden gör att det är som gjort för att det ska bli en tråkig kopia av ett folkpop-band från Seattle.

Men det som kändes osäkert och uttjatat i Carousel Magic Spells tre första spår lyckas vända ekan och få den att guppa i en rak linje in i hamnen. Många stunder är det vemodigt, andra stunder är det lekfullt. Det är när de vemodiga texterna får glänsa som Carousel Magic Spell är som bäst. ”My Name Is November” är som ett kärleksbrev för oss som älskar grå dagar med regn smattrandes utanför. ”I am the birds that will not sing; I am the frost, the western winds” sjunger Alex Rinde samtidigt som Rune Berg tonsätter en årstidsförändring utanför fönstret.

Att lyssna på Carousel Magic Spell är som att lyssna på ett år under loppet av en timme. Vår finns i ”Strangers In A New Town”, där Therese Aune glänser och höjer albumet ytterligare. Sommar återfinns i ”Join Me In The Song In The Garden”, höst i ”My Name Is November” och vinter i ”Winter Waltz”. I ”Winter Waltz” förs tankarna till ett mörkare julfirande i Emil i Lönneberga – den dunkla gitarren målar upp ett landskap som hade kunnat tonsätta Astrid Lindgrens underliggande bitterhet men också de vackra historierna.

GISKE är mästare på att tonsätta landskap, på ett sätt som inte blir stereotypt utan snarare blir något eget, något vackert.

[Giske Pop, 29 maj]

 

7