Med sitt nya album Perpetual Motion People vill Ezra Furman visa att han är en människa, och artist, som aldrig står stilla. Genrer, identiteter, kön – allting är föränderligt och flytande. Vi ringde upp Ezra Furman inför albumsläppet.
Hur gick det till när ni spelade in Perpetual Motion People?
– Vi spelade in skivan i en studio som Tim Sandusky i mitt band höll på att bygga. Studion var inte klar, så allting där var halvfärdigt och vi behövde anpassa oss så att vi kunde spela in när inte byggjobbarna var där. Vi hade inga pengar, inget stöd från något skivbolag, när vi gjorde skivan. Ibland var det rätt illa, vi hade knappt pengar till mat. Jag tror att man kan höra det på skivan, det finns där på något sätt.
Hur skiljde sig inspelningen av nya albumet från förra skivan Day Of The Dog?
– När vi spelade in förra skivan så gick allting väldigt fort. Vi var klara på fem dagar. Men den här gången bestämde vi oss för att ta längre tid på oss. Vi hade bara utkast, skisser på låtar, och sen prövade vi oss fram. Jag ville låta skivan bli vad skivan ville bli. Det enda jag egentligen visste var att jag ville att den skulle låta stor, och liksom i helfärg. Den första låten vi gjorde var “Lousy Connection” och det kändes helt rätt, som att ja, nu ska vi göra popsymfonier, inte garagerock som på Day Of The Dog.
Tidigare har du haft stora problem med scenskräck, är det fortfarande ett problem när du är ute och spelar?
– Ja, jag är inte den sortens person som borde vara på en scen. Jag är blyg egentligen. Men att vara på scen, det har sin egen sorts energi som tar över. En känsla av att jag kan vara en annan version av mig själv.
När jag lyssnade på den nya skivan så fastnade jag särskilt för texten till “Wobbly”, vad handlar den låten om?
– “Wobbly” är den här skivans mest centrala låt, den sammanfattar vad hela skivan handlar om: att stå fri från alla kategorier som andra försöker placera en i. Att vara just wobbly är en central princip för mig, jag vill att gränsen till mitt medvetande och mitt hjärta ska gå att tränga igenom.
“Jag har levt i en paranoid version av det maskulina”
– När det gäller just könsidentitet så har det varit svårt för mig. Jag har aldrig känt mig hemma i manligheten, och jag har levt i en paranoid version av det maskulina, gömt mig där och hoppats att ingen ska se att jag spelar.
– Men nu behöver jag inte låtsas längre, för jag måste inte vara man. Och det har varit så otroligt befriande att bara säga nej, jag tänker inte hålla på med det där längre. Så jag letade efter ett sätt att skrika ut det, ropa det från hustaken, att era kategorier gäller inte för mig.
Tror du samhället rör sig mot en annan, mindre strikt, syn på kön?
– Ja, definitivt. Den stora frågan är inte om samhället gör det, utan varför. Och jag tror att det beror på att en massa människor, människor som på olika sätt inte passar in i könskategorierna, har börjat säga ifrån. De vägrar acceptera det förtryck som finns. Särskilt transpersoner har utsatts för ett extremt förtryck, ett våldsamt, blodigt förtryck.
Många av dina låtar handlar om Gud, hur viktigt är det andliga för dig?
– Jag är jude och det är väldigt viktigt för mig i mitt liv. Det är därför jag inte spelar några konserter på fredagar längre. Det har varit svårt, rent praktiskt. Turnerande band förväntas spela på fredagar och det är en stor dag för konserter. Men för mig är det viktigare att fira Sabbaten. Det är då jag vårdar min själ, låter den andas ut.
– Det jag upptäckte nu, när jag turnerade i Europa, är att det kan vara svårt av andra anledningar. När jag är på turné brukar jag alltid försöka fira Sabbaten med andra judar, men i många europeiska städer så gick det inte. Jag kunde läsa på internet att städerna jag besökte hade varit judiska centrum, fyllda av judiskt liv. Men nu, när jag var där, så fanns inget av det kvar, bara tomma synagogor. Alla judar var borta. Det blev en så tydlig påminnelse om vad Förintelsen innebar, hur mycket som försvann för alltid.
Perpetual Motion People släpps den 3 juli.
