The Legends – It’s Love

I januari 2003 bokades The Legends som förband till The Radio Dept. Problemet var bara att bandet varken hade medlemmar eller några låtar. Så på ett par veckor lyckades ett gäng sånger och bandmedlemmar skramlas ihop. På grund av de stora antalet tillfälliga musiker på scen misstogs The Legends till en början för ett niopersonsband. Men The Legends har i stället varit Johan Angegårds personliga sidoprojekt bredvid Club 8 och Acid House Kings.

Angegård har fyllt 40. Den symboliska födelsedagen medförde enligt storyn någon sorts kris – han fick känslomässig distans till saker som betytt mycket och gamla relationer tynade bort. I den tomheten dök en ny kärlek upp. Det fick Angegård att sno ihop den första Legends-plattan på sex år.

Och visst är det här ett kärlekspiller, eller en känsloexplosion om man vill. It’s Love är ett psykologsamtal, lika dusty som det kan vara när man försöker sätta ord på känslor, en lång rad meningar som plötsligt blir ett sammanhang. För texterna är tillsammans med de mjuka melodierna behållningen med skivan.

”Keep Him” öppnar fint och lite trevande, men växer snart till en riktigt fin berättelse om längtan och hopp. Spåret ”Love You” är lätt plattans bästa spår, peppig på ett lounge-igt vis som får kärleksfjärilar att kittla i magen. Den är så bra att The Legends kommer undan med textrader som: ”All I ever wanted to say was I love you”. För även om meningen är använd till förbannelse kickar den in i hjärteroten.

För det mesta är budskapen mer originella, som i spåret ”The Great Unknown” som bär raden ”We shared a few dreams, but more often drinks” – en rad som är ganska talande för hela låtlistan. It’s Love är som ett mjukt duntäcke att softa livets stora känslor genom. Stundtals som en öm älskare, stundtals som den där jobbiga duden som aldrig kan sluta snacka om sitt krossade hjärta när alla egentligen vill gå hem från efterfesten.

Enligt The Legends själva spelar de musik som inte går att placera i ett fack. Det kan jag väl hålla med om på så sätt att bandet inte är rädda för att göra kovändningar mot en helt ny stil. Debutplattan Up Against The Legends var liksom uppföljaren Public Radio gjorda utan att snåla på britpoppen. Fact and Figures lånade sitt sound från spetsig men flirtig synthpop och Over and Over var en skramlig, punkig, lite The Cure-doftande historia.

It’s Love har bandet gjort det igen. Det mest punkiga, synthiga och ofriserade är borta. Kvar finns de raka, ganska plana refrängerna som träffar som en rekyl – som stilbrotten till trots är något av The Legends signum.

It’s Love är en kärlekshistoria som jag kommer att förälska mig i flera gånger om. Den känns välarbetad och ärlig. Kanske inget att dra igång partykvällen med, men för alla som någon gång känt känslor är jag övertygad om att det finns en plats för Angegårds texter.

[Cascine, 30 juni]

 

8