Vrålet som kommer bakifrån sköljer över mig som en våg. En våg som är en aning överraskande, med tanke på att det är en sömnig måndag i stan. Men det är som om publiken i Prag har satsat ända sedan 2010. Det var senast The Gaslight Anthem spelade här.
Man skulle kunna tro att det är längre sedan, för herregud vilket jubel publiken på Roxy öser ur sig när bandet går på, bara två minuter efter utsatt tid. ”Handwritten” öppnar och de har oss i sitt grepp från första ton.
Ingen uppvärmning behövs. De kör bara, öser från start och hela bandet är på gott humör och tajtare än någonsin. När Brian Fallon stannar upp fyra låtar in och ska säga något blir det humor rakt av. Han skrattar när han berättar att hans mellansnack oftast inte handlar om något alls och att de alltid är för långa. Något som hans kompisar tydligen påpekat åtskilliga gånger. Ändå fortsätter han och får oss alla att skratta högt. Det är återkommande under hela kvällen. Bandet skojar friskt med varandra på scen och Fallon kastar plektrum. Vissa skulle nog säga att det är publikfrieri, men de har verkligen genuint roligt där uppe och det smittar av sig på publiken.
Pragpubliken är het och på. Hela Roxy kokar och exploderar i varenda låt. Det bildas moshpits och en snubbe klättrar upp på scenen och kastar sig ut för en surf. Det märks att fem år passerat. Publiken är taggade till tänderna.
Kvällens setlist är som vanligt en vi aldrig hört förut. De fokuserar på de äldre plattorna och spelar bara ”Sweet Morphine” och ”1,000 years” från Get Hurt . Men vad gör det när det Roxy är fullpackat med inbitna Gaslight-fans som kan varenda rad i varenda låt, från varenda skiva. Allsången är total, hela vägen igenom.
”Great Expectations” blir en avskalad version som jag har hört tidigare och som jag älskar. Och när de mixar ihop ”Red At Night” med Springsteens ”I’m On Fire” är känslan så stark att jag måste svälja hårt både en och två gånger.
Mitt i någonstans ändrar Brian Fallon i setlist och skyller på att han var för trött i morse när han skrev den. ”There’s too many slow songs in a row” säger han och flinar. När ”1930” uppenbarar sig i den mest punkiga kostymen ever bankar mitt hjärta lite hårdare, men toppen för mig kommer i ”Miles Davis & The Cool”. Denna favorit från ’59 Sound som jag aldrig tidigare hört live. Där och då skulle jag kunna gått hem och varit lycklig för evigt.
Avslutningen är briljant. Rakt av briljant. ”Backseats” är en låt de, tvärtemot allt annat, alltid avslutar med på ett eller annat sätt. En låt som alltid får brännande händer att hamra i takt. Så även ikväll. Händer sträcks i luften, som om vi alla bara vill krama ur det allra sista ur den här grymma kvällen. För vi alla vet att det snart är slut.
”We’re getting a divorce, you keep the diner” knyter ihop säcken på Roxy i Prag. Med sångaren från förbandet The Scandals gästande och surfande på publiken. Och The Gaslight Anthem lämnar oss med den finaste raden jag vet: ”Stay hungry, stay free and do the best you can…”
Att jag sedan får Brian Fallons plektrum i handen innan jag ramlar hem i Pragnatten är bara ännu ett bevis på den perfekta kvällen. Och hade jag fått välja, hade den aldrig tagit slut.
Bilderna är tagna på Greenfield Festival som gick av stapeln i Interlaken, Schweiz i helgen.
