Last Days of April har under sina snart tjugo år i branschen släppt nio fullängdsalbum med senaste Sea of Clouds inräknad. Det sista jag personligen hörde av bandet (om vi bortser från nya plattan) var deras album Might As Well Live, som kom 2007. Det var samma år som bandet stod på scen på punkfestivalen Augustibuller i Lindesberg. Festivalen gick i graven det året. Någonstans därefter släcktes även mitt intresse för bandet och de senare albumen Gooey och 79 gick mig bara förbi.
Sea of Clouds doftar svensk pop med en touch av country och melodierna är rena. Öppningen ”The Artist” är tillbakalutad och snudd på trivial. Karl Larssons karaktäristiska stämma passar dock fint ihop med den numera vuxna och lantliga ljudbilden. Steelgitarren ylar som syrsor i bakgrunden medan stockarna slår varsamt mot trumskinnen. Plattan, som har spelats in analogt efter konstens alla regler och utan editering, är just vad den är: behaglig. Den sticker inte någon i ögonen. Vackert är det så klart med den fina akustiken som kommit med. Men det känns alldeles för torrt och opersonligt.
De avslutande spåren är någorlunda medryckande, med bland annat ”Get You” som höjer tempot in i mål på den annars sömniga halvtimmen albumet varar. Sea of Clouds är kort och gott den där perfekta bil- eller tågplattan – att ha i bakgrunden när du tänker på något helt annat. Den ger tyvärr inget större intryck än så.
[Tapete Records, 17 juni]
