Waxahatchee: ”Min tvillingsyster är min bästa vän”

waxivy

Katie Crutchfield har sedan 2010 gett ut tre plattor med sitt soloprojekt Waxahatchee. Tidigare i år kom fantastiska Ivy Tripp och i augusti besöker hon Stay Out West i Göteborg. Redan i förra veckan fick Köpenhamnspubliken se henne live. HYMNs Madeleine Bergquist tog tåget över bron för att träffa Katie i logen på Beta några timmar innan spelningen. Ett möte som resulterade i ett samtal om gemensamma intressen såsom tvillingskap och Cat Power.

– Vi bråkar definitivt mer än vad jag och mina andra bandkamrater gör. Men jag är van vid det, vi har turnerat och rest så himla mycket ihop genom åren.

Det är med värme i rösten Katie Crutchfield berättar om sin tvillingsyster Allison, också hon musiker och till vardags verksam i poppunkbandet Swearin’. På den här Waxahatchee-turnén är Allison med och spelar gitarr och körar. Ett självklart val för Katie.

– Det har gått väldigt bra, det var ett tag sedan vi spelade ihop så vi var väldigt exalterade inför att försöka oss på att göra det igen. Dessutom har vi inte sjungit stämsång förut, så det är en helt ny grej för oss. Jag tycker att körerna på albumet är en väldigt stor del av helheten och det går ju inte att göra ensam live. Så jag tänkte att den bästa personen för att köra åt mig, det är Allison. Vi har väldigt lika röster.

”Jag har fått ett väldigt konstigt perspektiv på identitet”

Eftersom jag själv har en enäggstvilling relaterar jag verkligen när Katie fortsätter att prata om systern.

– Min tvillingsyster är min bästa vän. Det är så fint att ha en vän som jag vet alltid kommer vara här för mig eftersom vi är syskon. Det är tröstande och känns pålitligt.

– Men jag har tänkt mycket på det här med att vara enäggstvilling. Jag vet inte riktigt, jag har fått ett väldigt konstigt perspektiv på identitet. Under hela mitt liv har jag levt i symbios med en annan person. Det kan vara svårt att fokusera på sig själv och den egna identiteten.

– Vi blir ofta jämförda med varandra, speciellt eftersom vi båda är musiker. Det är väl det enda negativa egentligen, för det mesta tycker jag att det är fantastiskt.

Systrarna, som ursprungligen är från Alabama, började spela musik samtidigt. Allison valde trummor medan Katie lärde sig att spela gitarr, sjunga och skriva låtar. Under många år hade de bandet P.S. Eliot ihop. Så småningom började Allison att skriva låtar på egen hand och Katie fick utrymme för soloprojektet Waxahatchee. Att hon valde just det namnet som alias har en väldigt naturlig förklaring.

– Jag valde det eftersom att jag tillbringade mycket tid vid Waxahatchee-floden när jag skrev de första låtarna.

När jag påpekar att jag har väldigt svårt både för att uttala ordet och minnas hur det stavas så nickar Katie och skrattar igenkännande.

– Flera tyska skribenter har sagt precis det här till mig. Jag tänkte inte på det som något krångligt eller svårstavat innan jag kom till Tyskland. Jag växte upp med ordet och sa det väldigt ofta. För mig är det inte alls konstigt, men hade jag valt idag hade jag nog kallat mig Katie Crutchfield.

”Hade jag valt idag hade jag nog kallat mig Katie Crutchfield”

Tidigare i år kom Waxahatchees tredje album – Ivy Tripp, ett album som fått väldigt bra recensioner överlag och som undertecknad tycker är ett av årets bästa släpp. Katie själv verkar inte bry sig nämnvärt om att hålla koll på vad pressen tycker.

– Jag läser inte direkt recensioner. Inför Ivy Tripp så förstod jag att jag för första gången skulle ha lyssnare som såg fram emot plattan, jag visste att folk skulle höra den och att jag skulle uppmärksammas på olika sätt. För att detta inte skulle påverka mitt låtskrivande försökte jag distansera mig ifrån media. Det funkade väldigt bra, så jag bestämde mig för att fortsätta på det spåret. Men det är klart att jag skummat några recensioner och jag har väl hört att de flesta har varit bra.

Jämfört med förra plattan Cerulean Salt har Ivy Tripp ett fylligare sound, fler upptempo-låtar. Men även textmässigt är de olika.

– Jag tycker egentligen att alla mina tre album skiljer sig väldigt mycket åt från varandra. Texterna är inte lika personliga som tidigare, de är inte erfarenhetsbaserade utan det är mer generella observationer.

Anledningen till att jag först lyssnade på Waxahatchee var för att Katie Crutchfield namedroppade Cat Power i en intervju med Pitchfork. Jag erkänner detta för henne och hon blir väldigt uppspelt när jag nämner att jag är ett stort Cat Power-fan.

”Jag har alltid på något sätt känt mig besläktad med Chan Marshall”

– Jag har alltid på något sätt känt mig besläktad med Chan Marshall och gillar hennes musik väldigt mycket. Hennes låtar är så intensiva, men det är också en massa andra saker som vi har gemensamt – som att hon är från södern, att hon flyttade tidigt till New York och att hon också var väldigt ung när hon debuterade.

– Hon har ju en otroligt imponerande låtkatalog och jag har alltid tyckt att hennes musik är oerhört intressant. Hon har verkligen utvecklats genom åren och provat på en massa olika stilar.

Kan du nämna några andra musikaliska influenser?

– Jag älskade Guided By Voices när jag växte upp. De har verkligen varit en stor inspirationskälla för mig. Deras sätt att spela in har alltid tilltalat mig och jag gillar hur olika alla deras låtar och skivor är.

– Om jag ska nämna någon samtida så är Nathalie Prass en ny favorit. Jag träffade henne när vi spelade med Jenny Lewis, Nathalie var med i hennes band. Det var en sån överraskning när hennes platta kom ut, jag hade inte fattat att hon var en så grym låtskrivare! Jag lyssnar på skivan hela tiden.

För tillfället är Katie bosatt i Philadelphia och nyligen fick hon en ny rumskompis.

– Jag bor med Cleo i Girlpool. Hon flyttade från Los Angeles till Philly och jag hade precis fått en lägenhet, så jag sa: du kan bo här. Men hon ska flytta ut snart. Hon är ju ganska ung…

Vi brister båda ut i skratt och Katie tillägger:

– Och jag är gammal.

Jag frågar vad gamlingen vid pennan kan förvänta sig av kvällens spelning.

Hon svarar bestämt och det låter nästan som en varning.

– Det är mycket högre än vad de flesta förväntar sig. Det är som en väldigt högljudd rockkonsert!

Har jag överlevt Dinosaur Jr flera gånger live utan öronproppar har jag överlevt allt, tänker jag och önskar Katie lycka till inför kvällens spelning. Och utan att avslöja för mycket om hur den var så avslutar jag med att skriva: Sverige, ni ser Waxahatchee på årets Stay Out West. Missa inte detta.