Destroyer: ”Jag funderade på att göra ett salsa-album”

destroyer

I ett musikklimat där trenden är att allt ska gå så snabbt som möjligt, där allt bara är ett musklick bort, känns Destroyer med sina kryptiska låtar som ett välkommet undantag. Sedan de växte fram ur 90-talets indiescen har de släppt album som bjudit på ömsom litterär intelligens, ömsom nonchalans.

Men det var 2011 års mjukrockiga Kaputt som med sitt synth- och saxofonfyllda sound blev det stora genombrottet. Albumet toppade många årsbästalistor och resulterade i att Destroyer fick spela hos såväl amerikanska tv-värdar som på festivaler av Coachellas storlek. Den 28 augusti släpps deras tionde album, Poison Season. Hymn fick en pratstund med frontmannen Dan Bejar.

Du har gjort album sedan 90-talet, känner du samma nyfikenhet idag eller vad skulle du annars säga är din drivkraft?

 – På vissa sätt känner jag mig mer nyfiken. Min smak är bredare nu. Kanske är jag lite mer äventyrlig. När jag först började göra Destroyer-album var min smak väldigt specifik, jag var verkligen insnöad på amerikansk indierock medan jag nu kan lyssna på andra saker, även musik som inte involverar någon sång.

– När det gäller nya albumsläpp så hänger jag inte med lika mycket som jag brukade. Jag vet inte hur det påverkar mitt eget skapande. Jag tror att jag är mer allvarlig med att göra skivor nu. Samtidigt är det svårare än någonsin, vilket är konstigt med tanke på jag har gjort det i tjugo år.

”Destroyer har alltid varit ett band som handlat om mer än antalet sålda skivor”

Ställer du högre krav på dig själv?

– Jag brukade skriva nonstop, jag brukade skriva dagarna i ända. Jag vet inte om det beror på att jag var bättre på att skriva låtar förut eller om jag bara skrev sämre låtar. Annorlunda var det iallafall. Det har varit en långsam evolution, men jag skulle bli förvånad om det inte händer för alla som hållit på med samma sak i tjugo år. Om jag inte hade byggt typ stolar i tjugo år, då hade det kanske varit exakt samma process och samma känsla varje gång.

När Kaputt släpptes för fyra år sedan blev det snabbt ert mest populära album. Hur kände du efter det?

– Jag var cool med det. Så framgångsrikt var det inte. Jag kan handskas med värre saker än framgång. Destroyer har alltid varit ett band som handlat om mer än antalet sålda skivor. Folk tycker om albumet, men tror ofta att det skördade större framgångar än vad det i själva verket gjorde.

– Mitt liv har inte förändrats. Jag är i fyrtioårsåldern och kan fortfarande göra musik, så kanske bidrog Kaputt till att göra det möjligt. Det är lustigt, jag skrev det inte som ett popalbum, men när det var dags att spela in och producera det så var det ett medvetet beslut att presentera det för världen som ett popalbum. Det är skumt när du har en idé, genomför den idén och den idén sedan funkar. [Skratt] Det får dig att tro att du är gud.

Skulle du säga att Poison Season är en reaktion mot Kaputt?

– Om du jämför de tio Destroyer-albumen och ser på skillnaderna mellan Kaputt och Poison Season så är det antagligen de två album som skiljer sig minst ifrån varandra. Om du läser listan över medverkande så är nästan alla som var med och spelade på Kaputt även med på Poison Season. Det är bara ljudmässigt annorlunda eftersom det är en grupp människor som spelar låtar live i ett rum, och inte bara rör runt en mus på en dator. Jag borde nog även tillägga att Poison Season inte är ett popalbum, medan Kaputt var ett popalbum, så det är lite annorlunda.

Det finns två versioner av ”Times Square” på albumet; en mer orkestral och en som för tankarna till David Bowies Young Americans. Var de här två olika sidorna något du hade i åtanke innan du påbörjade albumet, eller var det något som kom fram under processens gång?

– Nej, det var bara att jag hade en ursprunglig vision. När jag spelade in demon var den väldigt allvarlig och sorgsen. När bandet samlades kickade det bara in, groovet kom till oss och innan vi visste vad som hade hänt lät det som The Wild, the Innocent & the E Street Shuffle eller något från mitten av 70-talet. Jag kan förstå om du tycker att det låter som Young Americans. Det är faktiskt mycket av det på albumet. Jag tycker att albumet är en blandning av nakna, orkestrala låtar och de här känslobaserade livebandslåtarna. Jag hoppas bara att de två sidorna kan samexistera på ett sätt som inte låter helt skumt.

Fyra karaktärer Jesus, Jacob, Judy och Jack dyker upp i låten. Vad var tanken bakom de här karaktärerna?

– Jag gav det inte en andra tanke. Det är miljoner människonamn i Destroyer-låtar. Det är bara någonting som händer i låtskrivandet eftersom det bidrar till att öka förbindelsen till den verkliga världen, för i den verkliga världen har människor namn. Det är ett trick för att fånga folks intresse. Dessutom hade den låten en Lou Reed-känsla när jag satt mig ner och skrev den, och han har vanligtvis massa namn i sina låtar. Jag gillade blandningen av gatukänsla och Lou Reeds bildspråk.

Tror du inte att folk kommer tolka den religiöst när du har med namnet Jesus?

 – Jag tänkte bara på ett vanligt puertoricanskt eller mexikanskt namn. Det är nog mer ämnat att vara mystiskt. Jag vet inte vad som klassas som mystiskt och vad som är religiöst, jag tror det ena innefattar kyrkan.

Destroyer spelar på Pustervik 2012.  Foto: Nora Lorek/ROCKFOTO

Destroyer spelar på Pustervik 2012. Foto: Nora Lorek/ROCKFOTO

Om du skulle välja ett annat album som inspirerat soundet på Poison Season, vilket skulle det vara?

– Det skulle vara ett album som kombinerar jazz och poetrock med klassiska 1900-talsstråkar. Jag vet inte vilket album det är, jag måste hitta det för jag vill höra hur det låter. Men jag lyssnade mycket på Frank Sinatra.

”Jag lyssnade mycket på Frank Sinatra”

En av de starkaste låtarna på albumet, enligt mig, är Forces from Above. Kan du berätta lite om den låten?

– Wow, tack! Det var den första låten som verkligen fick mig att ta mig i kragen och bli uppspelt över att göra ett nytt album. Detta var 2013 när jag funderade på att göra ett salsa-album. Jag ville ha en trasig 70-tals-salsa-rockkänsla blandat med en spion-atmosfär och en olycksbådande text. Det är i grunden en politisk sång om en dömd romans i ett flyktingläger eller något.

Den känns väldigt dystopisk!

– Ja, jag skrev den omedvetet och när jag sedan tittade på den så kändes den väldigt negativ, men samtidigt romantiskt på något sätt. Den förenar de två sakerna.

På en annan låt, The River, sjunger du om en tjej som hatar stadens utveckling. Är det något du relaterar till när det kommer till din egen hemstad Vancouver?

– Staden jag bor i härjas av förändring och avskyvärda ekonomiska kriser, men det är inte vad låten handlar om. Det är mer något som kommer upp i konversationer, åtminstone bland folk i vår generation. Något med hur det när du blir äldre känns som att allt omkring dig börjar förfall. I själva verket växer det, men det känns inte som tillväxt, det känns som förstörelse och korruption. Det var den första låten jag skrev efter Kaputt och efter att jag hade skrivit den insåg jag att hela albumet skulle bli deprimerande, vilket det inte är helt och hållet, men till stor del.

Du kommer till Sverige för att spela på Kägelbanan i Stockholm i november. Vad kan vi förvänta oss av det? Har du med dig samma band som 2012?

 – Det är samma liveband som 2012. Exakt samma och det är också bandet som spelade in Poison Season. På många sätt var det vad som inspirerade soundet på Poison Season. När vi började hade jag massa idéer med det kom alltid tillbaka till hur bra bandet är och hur bekvämt det känns att sjunga med dem. Det var något jag ville försöka fånga i studion. Och när det är dags för turnén kommer vi säkert förstöra de flesta versionerna på albumet.