Arkivbild: Caribou. Foto: Jesper Frisk
Festivalsommaren sparkades igång på allvar när Field Day ägde rum i östra Londons hjärta Victoria Park under den första helgen i juni.
För sjunde året i rad är festivalen utsåld och på affischen återfinns såväl rutinerade namn (Ride, Patti Smith), några av fjolårets mest hyllade akter (FKA Twigs, Caribou, Todd Terje) samt en drös framtidshopp som bloggosfären dreglat över det senaste året.
Festivalens första dag av två präglas främst av elektroniska och experimentella akter. Lördagen inleds på bästa möjliga sätt när Londonproducenten TĀLĀ uppfyller bägge dessa kriterier och dessutom gör sin första festivalspelning någonsin. Med sin iranska bakgrund väl involverad i sina säregna multikulturella produktioner har hon med all rätt byggt upp ett rykte som en av de allra mest intressanta akterna. Som att se henne återskapa detta live inte vore nog aktiverar hon ytterligare ett sinne i sitt liveframträdande – doft. Trots att de ljuva rökelserna som sprutas ut förvirrar vissa delar av publiken är det ett otroligt innovativt knep som ger ytterligare ett lager till den redan fascinerande musiken. Efter en något trevande inledning fylls tältet på och och i samma takt som TĀLĀ växer in i rollen övertygas den nyfikna publiken alltmer.
Baksidan med Field Days fantastiska line-up är att den även präglas av mängder av krockar. Endast ett stenkast från TALA har rörelsen PC Music samling när Sophie uppträder ihop med QT, ett spektakel undertecknad alltså missar. Detsamma gäller fantastiska namn som Shura, FKA Twigs, Boxed In och Sylvan Esso som alla motvilligt tvingas väljas bort men trots detta förtjänas att uppmärksammas.
Den norske danskonungen Todd Terje intar tillsammans med The Olsen Brothers festivalens största scen när eftermiddagssolen lyser som finast. Den äventyrliga musiken återskapas till stora delar live av de skäggiga norrmännen, vilket dock gör ett av festivalens största problem tydligt – ljudet, och i detta fall bristen på ljud. Folkhälsa i all ära men när djupet försvinner helt i både Todd Terje och senare Caribous ambitiösa liveframträdande känns det något ovärdigt mot akterna. Även ljudmixandet är på ett flertal konserter bedrövligt och nivån på de tekniker arrangören lyckats skrapa fram är fascinerande usel, speciellt eftersom London är en stad präglad av livemusik.
Den första dagen blir därför något av ett antiklimax då många av akternas villiga försök inte når ut till den förväntansfulla publiken som tappar fokus. Todd Terjes lustiga dansmusik får tillslut mindre fokus än byggandet av mänskliga pyramider endast femtio meter från scenen.
Caribou har varit ett återkommande namn under festivalens historia och står efter förra årets hyllade Our Love för första gången högst upp på affischen. Dan Snaith och hans band bjuder på en explosiv konsert och visar sig vara mer än väl redo att äntligen stå på de största scenerna när mörkret fallit över området.
Arkivbild: Savages. Foto: Mattias Pettersson
Söndagen är festivalens andra och avslutande dag, den elektroniska dominansen är utbytt mot gitarrer i alla dess former och solen lyser på starkt över Victoria Park. Mac DeMarco gör en karaktäristiskt löjlig spelning inför ett stort publikhav som får se allt gå fel för gitarristen Andrew Charles White.
Men om någon kan förvandla teknikstrul till en lyckad spelning är det trots allt den skojfriske kanadensaren. Den utfyllande underhållningen håller ibland smärtsamt låg nivå men när ett bröd kastas upp på scen och Mac instinktivt svarar “don’t you know we’re gluten free!?” är det svårt att inte charmas. Låtmaterialets avslappnade gitarrslingor gör sig dessutom utmärkt i den stekande solen. Jag har många gånger fantiserat över att ska försvinna ett tag från det monster som är den “sköna” livefiguren och ge det starka låtmaterialet en större plats. Spelningen på Field Day är inte den dagen och när kultfiguren karaktäristiskt crowdsurfar runt i ett flertal minuter till tonerna av ett enormt utdraget solo till ”Together” är det ändå svårt att klaga.
Gengahr släpper den 15 juni sitt debutalbum A Dream Outside via Transgressive Recordings och på söndagskvällen står man för en spelning på en av festivalens minsta scener. Kvartettens semi-psykedeliska indierock har redan dånat ut inför enorma publikmassor när man agerat förband åt alt-J på O2 Arena, detta innan bandet ens gjort sin första headlinekonsert. Efter att ha bråkat med ljudtekniker i tio minuter blir spelningen både försenad och förkortad, men det visar sig vara lönt då Gengahr står för festivalens kanske absolut bästa ljud. Live är bandet enormt samspelt och sångaren Felish Bushes falsettröst möter de smarta riffen som så småningom exploderar och hamrar iväg på sina gitarrer. Indierocken tar ingen större plats på den kreddiga festivalen men under ytan finns band som Gengahr, vilket ger den något trötta genren nytt liv och form.
Arkivbild: Patti Smith. Foto: Nora Lorek
Trots att Londonvädret visade sin bästa sida och ölen fyllde sitt svalkande syfte blir det tillslut mörkret som segrar denna helg. När festivalen är inne på sina sista timmar kliver Savages upp på den största tältscenen och ger den stora publikmassan en rejäl känga i ansiktet genom sin mörka postpunk. Att bandet, lett av den minst sagt karismatiske Jehnny Beth, är ett måste att se live är ingen hemlighet.
Publiken leds in och fylls av kraft från bandet, som har med sig mängder av tidigare ohört material från den kommande uppföljaren till briljanta Silence Yourself. Trots detta lyckas de fånga publiken varenda sekund av spelningen och det främmande materialet stärker snarare spelningen än sänker. Vad vi har att vänta oss framöver från Savages är helt enkelt för bra och trots att det ligger relativt nära debuten soundmässigt har man inte bara lyckats återuppfinna hjulet utan också uppgraderat det. Det går helt enkelt inte annat än att utnämna de fyra kvinnorna till festivalens absolut bästa band. De tar ytterligare ett kaxigt steg upp från den sedan tidigare redan höga nivån.
Patti Smith och Ride står för extremt rutinerade spelningar och publiken som är av betydligt högre ålder än den första dagen får vad de utlovats.
Field Day är slut för 2015 och främst blickar vi framåt. För där har nya akter som festivaldebuterande TĀLĀ fortfarande mycket kvar att åstadkomma, och där väntar framförallt Savages andra album vars förväntningsmätare nu skjutit i höjden.
