Sun Kil Moon – Universal Themes

Första lyssningen på Universal Themes, uppföljaren till ett av 2014 års mest hyllade album Benji, förvirrar mig. Möjligtvis för att jag efter säkert hundratals lyssningar på föregångaren förväntar mig en fortsättning av monotona akustiska gitarrplock och texter om dödsfall och tragedi i det Kozelekianska familjeträdet. Istället känns Universal Themes upphackad och spretig, men som tidigare med Mark Kozeleks historieberättande som tydlig röd tråd. Albumet är för Sun Kil Moon, på senare år, också oväntat orkestrerat. Malande skitiga indierockriff kombineras med mer stillsam eftertänksamhet och en sångare som aldrig tycks tystna – inte ens när musiken dött ut.

Bäst är Universal Themes när det är som smutsigast i ”With a Sort of Grace I Walked to the Bathroom to Cry” och ”Ali/Spinks 2” som stundtals får det att kännas som att Kozelek återupplivat Red House Painters och tillsammans med Brian Molko bildat stonerband.

Jag vet inte varför jag inte kan låta bli att älska den inte alltid så politiskt korrekte, måttligt gubbsjuke och för varje skiva lite mer uppsvullna Kozelek. Kanske för att han påminner om någon form av fadersgestalt från hembygden – en rak, ärrad överlevare med obeskrivlig ”alltid-retar-det-någon-attityd” och en förmåga att kunna berätta historier som du längtar till att få återberätta för kommande generationer.

Även fast Kozelek med sidoprojekt har en utgivningstakt som ibland, något överdrivet, känns som en notifikationsbombning från en överförfriskad vän en fredagskväll, har hans karriär en otroligt hög lägsta nivå. Dock når inte Universal Themes ända fram utan släpar sig i mål – värdigt i kapplöpning med Benji.

[Caldo Verde, 2 juni]

 

8