Malmö Live – århundradets kvartersinvigning

Timbuktu. Foto: Fredrik Nystedt/Rockfoto

Timbuktu. Foto: Fredrik Nystedt/Rockfoto

Runt 1,3 miljarder slutade notan på. Nya konsert- och kongresshuset Malmö Live med ett tillhörande Clarion Hotel, blev stadens dyraste bygge någonsin.

Resursprioriteringen kan ifrågasattas. Till invigningsceremonin har Ung Vänster tagit med en banderoll med texten ”(S) väljer skrytbygge före välfärd”. De schasas dock bort av polisen och i övrigt är politiken helt frånvarande under invigningsceremonin. Det blir, som väntat, snällt och inställsamt när ägaren Petter A Stordalen hyllar Zlatan, Öresundsbron, Turning Torso och Malmö FF.

Under kvällen påpekas många gånger att Malmö Live är en plats dit alla är välkomna. Fast inte ikväll. För ikväll är det galapremiär och endast VIP-gäster har tillträde till den iögonfallande 80-meters-byggnaden. Vi övriga står bakom Malmö Centralstation, i gathörnet av Neptuni- och Nordensköldsgatan och firar ”Århundradets kvartersinvigning”.

Det avfyras mycket krut (även bokstavligt) tidigt under gratisevenemanget (vilket som mest drar 8000 – 10 000 åskådare enligt lokala medier). Och det är svårt att hitta en mer passande bokning för den barnfamiljsvänliga, sena eftermiddagsunderhållningen än Timbuktu, mannen som har gjort svensk hiphop ”På Skansen”-folklig utan att tappa något i kredibilitet.

Spelningen, som lockar kvällens största publik, lämnar inte mycket att önska. Som vanligt får kompbandet Damn! större utrymme och musiken blir funkigare. Hits blandas med otippade nummer, som nya hip hop-nostalgin ”A Till A”, där unga Umeå-rapparen Cleo briljerar som kvällens starkaste och mest karismatiska gästartist (övriga gäster under den stjärnspäckade Timbuktu-spelningen är Tingsek, Malmö Symfoniorkester och El Sistema).

Amason. 
Foto: Helena Berg/Rockfoto

Amason. 
Foto: Helena Berg/Rockfoto

Många beger sig hemåt och feststämningen mattas av något när invigningsceremonins andra del drar igång. Unga svenska hiphop-uppkomlingen Rosh har, trots mycket attityd, uppenbara problem att fylla upp den stora festivalscenen och bleknar något i skuggan av Cleos väldiga karisma. Damn!-medlemmen Erik Hjärpes Klubbkören är ett inslag som känns bättre lämpat för en firmafest än ett evenemang som utger sig för att vara ”Århundradets kvartersinvigning”.

Däremot är uppföljande Beardyman, en i det närmsta klockren bokning. Den brittiske rapparen/beatboxaren/sångaren/komikern har precis den ”edge” som arrangörerna tycks göra anspråk på (utan att skrämma bort barnfamiljerna). Setet är till stora delar improviserat, då Beardyman, ensam på scen, växlar mellan att beatboxa och skapa loopar på sin Beardytron 500. Det är mycket stor underhållning när han gör de oväntade avstickarna med ironiska blinkningar mot dancehall, dupstep, drum’n’bass med mera.

Folkmassan har återigen fyllts på när det är dags för Amason att avsluta kvällen. Vi känner igen (som vanligt hattförsedda) sångerskan Amanda Bergman från hennes gamla alias Hajen. Med medlemmar från Miike Snow, Dungen och Little Majorette är de i det närmsta ett ”all-stars”-projekt inom svensk indie. Det är snyggt och stämningsfullt med låtar från årets debutalbum Sky City – som fått mycket uppmärksamhet och välförtjänt goda recensioner – och en något oväntat cover på Foreigners gamla FM-hymn ”I Wan’t To Know What Love Is”, vilken Amanda Bergman gör om till något helt eget.

Det hela är mycket medvetet. Kanske lite väl medvetet då det känns något tillrättalagt emellanåt. Men när jag plockar fram telefonen skvallrar Instagram om att VIP-gästerna fick Måns Zelmerlöv istället och då är jag inte avundsjuk längre.