HYMNS VÄNNER: Rockfotoemma

EMMA_SVENSSON-1_Foto-Mikael-Dahl

Vår systersajt Rockfoto grundades av Emma Svensson 2003 och har sedan starten varit en av Sveriges ledande musiksajter. Rockfoto levererar branschens bästa musikfotografier, men hade länge också ett textmagasin – och det är ingen hemlighet att det var där fröet till HYMN såddes.

Emma Svensson är i dag framgångsrik fotograf och entreprenär. Hon anordnar bland annat fotoresor till spännande resmål och driver ett produktionsbolag för stillbilder – Studio Emma Svensson. Vi bad henne fylla i vår virtuella ”Mina Vänner”-bok.

Namn: Emma Svensson

Yrke/sysselsättning: Fotograf och entreprenör

Hemstad: Stockholm

Under min uppväxt lyssnade mina föräldrar på:

– Ingen musik alls. Min mamma brukade prata om hur hon gillade Sweet när hon var ung men jag vet inte ens hur de låter för vi lyssnade aldrig på dem. Pappa fick en Beatles-box när han fyllde 40 år med alla deras skivor. Den låste han in i kassaskåpet. Någon gång under 90-talet började Mr Music-skivan komma varje månad med posten. Det var alltid en riktig höjdpunkt. Den lade grunden till mitt musikintresse.

Den första skivan jag ägde var:

– Vill minnas att Ace of Bases Happy Nation var en av mina tidigaste skivor.

Om jag skulle beskriva mina tonår med en låt:

– Svårt! Jag gick från att lyssna på eurodisco till indierock när Oasis och The Verve kom och räddade mig i mitten av 90-talet. Men däremellan gjorde Alanis Morisette stort intryck. Så jag skulle nog säga att ”Ironic” var låten som byggde en brygga mellan dessa världar.

Instrument jag spelat/kan spela:

— Inget! Jag var ett år yngre än alla i min klass så jag fick inte gå i musikskolan samtidigt som mina klasskompisar, utan var tvungen att vänta ett år med att få börja och då ville jag inte. Så jag lärde mig aldrig något instrument. Det kan jag tycka är lite synd. Jag hade tyckt mycket om att kunna spela piano eller gitarr. Det är en sån social stämningshöjare!

Min första spelning:

– Räknas Lili & Sussie på lokala köpcentret när jag var 8 år? Hade sett en annons i tidningen om att de skulle komma och jag tyckte att de var så coola. Så jag tog bussen dit på egen hand, kollade spelningen och åkte hem. Notera att det lokala köpcentret låg 2 mil från där jag bodde. Annars var jag sen med att upptäcka livemusik. Jag kan inte minnas en enda konsert (förutom GES 1994 på Varbergs fästning med familjen) som jag varit på förrän jag fotograferade Mando Diao 2002. Och resten är historia som man säger.

– Eller, jo! Nu kom jag på att när jag gick i gymnasiet så gick vi på Gyllende Tider i Lysekil. Jag fattade ingenting. Tyckte det var så dåligt. Töntiga texter och sånt. Tror inte ens jag hade biljett utan satt på en klippa utanför och tjuvlyssnade.

En låt jag förknippar med kärlek:

– ”Halo” med Beyoncé såklart! Jag och min kille träffades 04:45 backstage på dansgolvet under Peace & Love sommaren 2011. Vi hade nog spanat in varandra lite under kvällen och helt plötsligt stod vi bredvid varandra på dansgolvet när hon som var DJ satte på ”Halo”. Jag kände hur han lutade huvudet på min axel, hur hans hand tog tag i min och att han drog mig intill sig, snurrade runt mig och kysste mig. Det var som i en film.

Ett snabbt festivalminne:

– Det finns så många. Men det var kul på Hurricanefestivalen 2004! Då hade The (International) Noise Conspiracy bjudit med mig så jag åkte ner med dem i deras buss. Det var under fotbolls-EM så alla artister satt backstage och kollade på matcherna.

– Danko Jones hade Sverigetröjor. PJ Harvey gick omkring och verkade lite sur. Robert Smith hade hår som stod åt alla håll. Black Rebel Motorcycle Club stod med solbrillor i ett hörn och kollade på matchen. The Hives hejade intensivt på Sverige. Det var en kul crowd att kolla fotboll med.

– Sedan kom en taxi backstage och körde Robert Smith de 80 meter som det var att gå till stora scenen för The Cure-spelningen. Och en PR-människa kom fram till mig och hälsade att gitarristen i Phoenix ville träffa mig backstage för han tyckte att jag var snygg. Jag avböjde vänligt.

– Jag tog en av mina bästa konsertbilder någonsin under festivalen. Det var strålande sol och bara sådär härligt som man vill att det ska vara på festival.

Senaste livespelningen jag såg:

– Det var nog Jens Lekman på Bungenäs kalklada förra sommaren. Jag går ganska sällan på konserter numera. Jag har fotograferat 2800 spelningar sedan jag började fotografera så jag är ganska selektiv idag.

Det här är mina guilty pleasures:

– Eftersom man inte längre behöver skämmas för något (kan ha med att man blir äldre och inte bryr sig, eller helt enkelt att det är mer accepterat i samhället idag att få tycka precis som man vill), så finns det inte längre några guilty pleasures. Istället har det nästan blivit coolt att ha så ”töntiga” guilty pleasures som möjligt. Ju mer ocoolt desto coolare.

– Sen när man har barn (jag har en bonusdotter) så lyssnar man automatiskt på lite annan musik och kommer på sig själv att nynna med i senaste Katy Perry-hitten när hon vill spela den i bilen. Men okej jag gillar One Directions låt ”Story of my Life” i smyg.

Det här är enligt mig ett underskattat band:

– Alltså jag gillar verkligen Yeasayer. De är ju inte direkt okända men kanske ändå lite underskattade.

Musik betyder för mig:

– Väldigt mycket såklart. Det har lagt grunden till hela mitt liv.

Den här låten får mig att dansa varje gång:

– The Cure – ”Just Like Heaven”

Läs Emmas blogg här.