Vanligt Folk – Jag har utvecklat mig till både en hund i en katt

För den som varit på någon av Vanligt Folks spelningar under de senaste åren ter sig kanske en fullängdare med Göteborgstrion som en fysisk omöjlighet. Själv har jag sällan bevittnat ett sådant röj på scen som när Vanligt Folk vält ut trumset och samtidigt låtit sångaren Andreas Carlsson härja fritt ute bland publiken.

Första fullängdaren Jag har utvecklat mig till både en hund i en katt är det mest varierade och nyansrika som hittills kommit från Vanligt Folk. Bandet har sina rötter i punken och bildades med missionen att göra old school-EBM på svenska. Den mest uppenbara förlagan och referenspunkten är fortfarande tyska genrepionjärerna DAF men mina tankar går också till tidiga 80-talsbandet Liaisons Dangerueses (bildat av en före detta Einstürzende Neubauten-medlem) som på ett liknande sätt blandade hård minimalism med abstrakt poesi. Och även till nya amerikanska EBM-revivalisterna High-Functioning Flesh, som likt Vanligt Folk tar sitt avstamp ur bodyns ursprung och tiden innan Front 242:s militärestetik blev tongivande.

Vi känner igen formeln på Jag har utvecklat mig till både en hund i en katt men här tar de också några avstickare: ”Kanske en body dub” är precis vad titeln antyder. Som vanligt är låttitlarna små konstverk i sig: ”Sjungna osanna sånger/Kulturimperialistiskt anti-motstånd”, ”Teknikfatalist”, ”För att dom säger att man ska ha en och för att jag har råd. Man unnar sig” med mera. Kanske finns här inget som griper tag lika omedelbart som första ep:n Idioter av Församlingen gjorde 2013. Men frågan är om inte Vanligt Folk känns ännu lite mer originella i fullängdsformatet.

[Progress Productions, 5 juni]

 

7