När jag tänker på Norge tänker jag på Hurtigruten, nynorsk versus bokmål och ungdomar som desperat söker efter en tillflyktsväg efter gymnasiet. En vild och levande fristad med ett utbud som passar alla – oavsett om du är storstadsmänniska eller någon som suktar efter att leva i frid och i ett med naturen, likt Chirstopher McCandless flydde från samhället i Into the Wild. Eddie Vedder tonsatte musiken till den filmen, men om det någon gång hade producerats en norsk variant av filmen skulle The Last Hurrah!! kunna vara först på listan över förslag på soundtrack-material.
Hans Petter Gundersen, The Last Hurrah!!:s hjärnkontor, har med hjälp av sångerskan Maesa Pullman skapat ett tredje album som skulle kunna tonsätta vilken lugn såväl som äventyrlig sommarmorgon som helst. På debuten Spiritual Non Believers från 2011 utforskade Gundersen gitarrer, piano och trummor och kombinerade ihop dem till en strålande debut, likaså på uppföljaren The Beauty of Fake. På Mudflowers målar Gundersen under spår efter spår upp bilder av second hand-vinylshopping och roadtrips på den amerikanska västkusten i en gul minibuss. Men också ljudbilder som påminner om någonting som skulle kunna spelas i bakgrunden av Svampbob Fyrkant. Fast på ett bra sätt.
Det är lätt att fastna i ett träsk av lugna, vibrerande gitarrer; skönsång och toner som passar i låtlistan till ett inredningsprogram för hur du snyggast dekorerar din stuga i skogen. ”The Weight of the Moon” framhäver en något skinande vokalist i kombination med svängiga gitarrer som gör att jag föreställer mig Pullman barfota; med en lång, vit klänning och händerna över huvudet långsamt dansandes på ett flisigt golv i den amerikanska södern. Nästa spår, ”Can’t Wait No More”, är som taget ur Into the Wild när McCandless träffar på en grupp hippies och utvecklar en relation med en av de unga kvinnorna i kollektivet – en klyschig text tonsätter och målar upp något vackert. Nostalgin i ”Those Memories” lyser igenom och även om regnet öser ner utanför längtar jag tillbaka till sommarvärmen som vanligtvis brukar blossa upp i juni månad.
Jag är svårflirtad, på vissa spår lyckas The Last Hurrah!! charma sig hela vägen fram, men likt en roadtrip finns det både dalar och uppgångar. Jag skulle inte blir förvånad om vi i framtiden kommer få höra The Last Hurrah!! när Ernst Kirchsteiger letat sig ur topplistefolken och snarare tonsatt Sommar med Ernst med bluesig folk – och jag skulle inte klaga.
[Rune Grammofon, 22 juni]
