Primavera Sound i Barcelona genomfördes den gångna veckan för 15:e gången. HYMNs Ola Elleström var på plats och fick uppleva en festival där de kvinnliga akterna imponerade allra mest.
Under 15 år har Primavera Sound (hädanefter kallat endast ”Primavera”) kontinuerligt byggt upp en status som en av världens bästa festivaler, åtminstone för den som mest bryr sig om vilken musik som spelas och som går igång på att se artister som anses vara ”det senaste” eller har viss ”kredd”. Att Primaveras line-up går hem hos musikälskare beror inte på att de har särskilt bra och exklusiva headliners, för det har de inte, utan för att line-upen är bra även på bredden. Även på de mindre scenerna kan man se både omskrivna band och hitta egna guldkorn.
En av anledningarna till att line-upen ser ut som den gör är att två av festivalens samarbetspartners – det amerikanska webmagasinet Pitchfork och den brittiska festivalarrangören (med mera) ATP – All Tomorrow’s Parties, ”kuraterar” (väljer ut band till) var sin scen. Många av banden på dessa båda scener är vanligen ganska svåra att hitta på andra festivaler i Europa.
Årets headliners var bland andra The Strokes, Interpol, Alt-J, The Black Keys och Antony & The Johnsons. Jag såg inget av dessa band eftersom det ändå var så många andra som gjorde det. Däremot såg jag självklart en massa andra artister i det genomgående lysande utbudet. Ett utbud som liksom många andra festivaler består av drygt 80% akter dominerade av män. Jag skriver inte detta för att trötta ut er med ännu en krönika om denna snedvridning, inte minst då det är en debatt som inte alls förts i södra Europa på samma sätt som i Sverige. Men jag återkommer till det.
Bland alla de manliga akterna såg jag många som var riktigt bra. The Replacements spelade på torsdagskvällen och visade att det faktum att det gått 30 år sedan deras storhetstid inte spelar någon roll. Somliga har rockmusik i sitt DNA och det är en hisnande tanke att man kring 1984 kunde gå på First Avenue i Minneapolis och omväxlande se Prince, The Replacements och deras ännu mer otyglade generationskamrater i Hüsker Dü (för övrigt en av få ännu inte genomförda återföreningar som vore värd att hända).
Vidare var Stephen O’Malley och hans kompisar i Sunn O))) både väldigt bra och bjöd på genomtänkt estetik samtidigt som de till min förtjusning spelade på straffande hög volym. The Suicide Of Western Culture, Barcelonabandet som spelat här flera gånger tidigare gjorde som vanligt stor succé med sin manglande elektrogaze på en scen fylld med rök och, de stunder man såg den, en backdrop med välformulerade politiska budskap. TSOWC borde utan tvekan kunna slå internationellt.
Ride visade samma vördnad för att göra en praktfull och relevant comeback med sin shoegaze som Slowdive gjorde förra året och geniet/galningen Dan Deacon hade stor show när han ordnade danstävlingar och andra tokerier för sin till lika delar förtjusta och förvånade publik.
Underworlds avslutning med en galen version av ”Born Slippy” som extranummer var nog festivalens största publikfest efter att de tidigare framfört sitt klassiska album DubNoBassWithMyHeadMan i sin helhet. Årets gitarrhjälte var självaste Sean Lennon som spelade med sitt band The Ghost Of A Saber Tooth Tiger.
The Julie Ruin. Foto: Shervin Lainez.
Det fanns ännu mer som var bra, och en del som var mindre bra. Men framför allt fanns det de som inte ens var 20% av line-upen, det vill säga tjejerna. Och när jag efter festivalen fick frågan vad jag hade tyckt allra bäst om, insåg jag att de fyra första namnen som gled över mina läppar (med ursäkt till de totalt tre manliga musiker som ingår där) var kvinnor. Det fanns ingen tanke bakom detta, men det är bara att konstatera att det var de som ägde den här festivalen. Och empiriskt visade att alla argument som framförs av arrangörer att det inte finns tillräckligt många och bra kvinnliga artister att boka, är om inte direkt felaktiga, så åtminstone väldigt bräckliga.
Om Sleater-Kinney hade spelat här när de existerade innan sin comeback i vintras hade de sannolikt placerats på en av de mindre scenerna. Sleater-Kinney var populära i vissa kretsar, men något arenaband har de aldrig varit. Comebacker i dagens musikklimat har en tendens att göra band ännu större än vad de en gång var. I vissa fall (till exempel Death From Above 1979, vars spelning på fredagskvällen var en besvikelse) är det inte motiverat, men Sleater-Kinney hade inget att be om ursäkt för när de ställde sig på en av festivalens största scener (precis som på Way Out West är två lika stora scener placerade mitt emot varandra så en spelning kan börja så fort den andra slutar). Och trots att de öppnade starkt och avverkade flera av sina mest kända låtar tidigt blev det bara bättre och bättre ju längre de höll på.
The Julie Ruins spelning i amfiteatern var kanske strikt musikaliskt inte av riktigt samma klass. Men här har vi i stället en sångerska som på ren karisma äter upp sin publik. Det tog säkert en kvart tills jag ens tänkte på att det fanns fler musiker på scen än en av de senaste 25 årens viktigaste personligheter inom populärmusiken – Riotgrrl #1, Kathleen Hanna.
När jag sen stod beredd för att se MOURN, ett Barcelonaband jag hade förmånen att intervjua i vintras och därför känner lite extra för, kände jag både pepp och viss nervositet. Jag var lite orolig för att de skulle vara för orutinerade för att hantera Primavera. Tre av medlemmarna är ändå bara 19 år (basisten är 16) och de har inte spelat ihop mer än två år. Så kom de då in på scenen. Trummisen, bandets enda kille, tog sin plats och här hade man kanske kunnat tro att de tre tjejerna skulle göra samma sak. Men i stället öppnade de med en flera minuter lång fantastisk instrumentalare i ring runt trummorna med ryggarna mot publiken innan de kastade sig direkt in i ”Your Brain Is Made Of Candy”. Vilket självförtroende! I de flesta låtar sjöng sedan Jazz och Carla, bandets båda frontfigurer, leadsång samtidigt vilket gjorde det hela väldigt effektfullt och förstärkte låtarnas kraft. Magnifik spelning.
My Brightest Diamond. Foto: Bernd Preiml.
På söndagskvällen, dagen efter festivalen egentligen avslutas, anordnas konserter på två klubbar inne i stan som en slags efterfest. Dit gick jag för att se Shara Worden, a.k.a. My Brightest Diamond. Visst har jag lyssnat en del på henne innan, men mest tyckt att hon haft en fantastisk, omfångsrik röst och varit ”konstnärligt intressant”. Live var hon det och allting annat. Jag kan inte riktigt förklara vad som hände, men den timmen My Brightest Diamond stod på scen var jag totalt fångad av fantastisk sång, fantastiskt gitarrspel, hennes bländande rytmsektion, hennes avväpnande humor och av magin i låtarna hon och hennes band framförde. Shara Worden siktade rakt på mitt hjärta. I avslutande ”Inside A Boy” föll syndafloden nerför mina kinder. Jag blev totalt mosad. Jag gick hem och drack öl. Det var spelningar kvar, men jag visste att jag inte skulle se mer den här festivalen.
Då har jag ändå inte nämnt Torres, som ensam med elektrisk gitarr sjöng så hennes hjärta nästan lossnade från kroppen i ett mycket starkt framförande. Eller Yasmine Hamdan, från Libanon, som var mitt bästa nyfynd under veckan. Inte heller har jag skrivit om att Patti Smith spelade samtidigt som The Julie Ruin (och även Tobias Jesso Jr som jag såg strax innan) så att jag inte hade möjligheten att se båda. För övrigt nästan provocerande klantigt av arrangörerna att lägga Patti Smith och Kathleen Hanna vid samma tidpunkt.
Men Primaveras 15:e upplaga är över och med mig hem finns bara minnen (och några nyinköpta t-shirts). Om inget oförutsett inträffar återkommer festivalen i slutet av maj nästa år, sannolikt med en line-up med samma styrka som årets. Kan man få be om en lite större andel kvinnor också?
