Ni vet när man kommer över något, det där. En platta, ett band, en röst. Något som man gillar från första stund och inte fattar varför man inte har lyssnat på innan. Man blir en aning förbannad på sig själv för att man inte upptäckt musiken tidigare. Ni vet? Det hände just mig.
Brittiska Keston Cobblers Club är bandet det handlar om. Sången från Matt Lowe glider in som en ljuv sommarbris i mitt frusna nordanvindspinade hjärta. Rösten är behaglig. Den är klar, ren. Och stämsången från systern Julia Lowe är förrädisk vacker. I ”Half Full” klättrar registret upp och där kommer en raspighet fram från sångaren som är mer briljant än något annat. Falsetten sitter också klockrent och växlingarna mellan de två får mig att förstå att det är en sångare som har full kontroll och vet vad han håller på med.
Sedan 2009 har de båda syskonen tillsammans med de tre resterande medlemmarna i bandet, spelat sig in i brittiska hjärtan. Genom att spela flitigt på de största festivalerna i England har de skapat sig en stabil fanbase. De har blivit hyllade av BBC Radio och musiken används flitigt i brittiska tv-serier.
Musiken är folklig, harmonisk men med ett stänk av synth. Det hörs tydligt i titelspåret som handlar om att överkomma en fobi för just eldsvådor. Det är en peppande låt som verkligen andas kämpaglöd. En sån där ge-inte-upp-låt. Och i sin helhet är den det perfekta titelspåret.
Det är omöjligt att inte dra Mumford & Sons-paralleller när man lyssnar på tredje spåret ”Won’t Look Back”. Den akustiska gitarren, bastrumman och tempot bygger låten in i detalj. En tuba dyker upp som en fin överraskning någon minut in. Det hela är glatt och jag vill genast stampa takten i golvet.
Keston Cubblers Club känns uppenbart som ett band jag vill se live. Gärna snart. Eller nu. Jag kan se hur de passar perfekt på festivalscener, men också på mindre klubbar eller varför inte en gammal, gedigen pub ute på landsbygden någonstans? Bandet har en bokad festivalsommar framför sig även i år och planerar också två headline-turnéer i England och Europa under hösten.
Plattan avslutas med ”The Mad” där en energisk akustisk gitarr öppnar och driver på en melankolisk melodi som är sorgsen ända tills trumman letar sig in och lättar upp. ”When they said I was sane they lied to me, I am the mad”, sjunger Julia Lowes med säker röst. Jag vet inte om jag kan hålla med. Sannerligen är hela skivan galet bra och säkerligen är det totalt vansinne att inte lyssna på den, om och om igen. Men galna? Nej, det är de definitivt inte.
[Glitterhouse, 19 juni]
