A Warm Wave i Göteborg – en varm våg av kall feministisk synth

Det råder spridda regnskurar över Göteborg. På Centralstationen springer jag in i ett glatt skrålande gäng i de övre tonåren, på väg mot stekarhouse-festivalen Summerburst. Men det som samtidigt utspelar sig inne på Musikens Hus är på många sätt motsatsen till Summerburst: en hyllning till den minimala, introverta och stilrena elektroniska subgenre som ofta kallas coldwave.

Endagsfestivalen A Warm Wave, med stopp i Göteborg och Stockholm, kurateras av Twice A Man. När Twice A Man dök upp 1981 (egentligen redan 1978 som Cosmic Overdose), var de bland de första att göra elektronisk popmusik i Sverige. Termen ”coldwave” kom då till som ett skällsord från de gamla rockkritikerna som inte förstod sig på den ”nya, kalla synthmusiken” som de tyckte saknade ”mänsklig värme”. Dessutom spelade ju inte banden på några ”riktiga instrument”!

Twice A Man rörde sig snabbt bort från det enkla och avskalade mot en mer konceptuell och experimentell inriktning. På senare år har de dock återupptäckt sitt eget 80-tal (det som brukar kallas deras popperiod) och genren coldwave har fått nytt liv tack vare att en ny generation sett storheten i kombinationen av analoga synthar och svartvit melankoli. Publiken på Musikens Hus är följaktligen rätt blandad: svartklädda synthare står jämte ett skäggigt progggäng som ser ut att ha följt Twice A Mans originalmedlemmar Dan Söderqvist och Karl Gasleben sedan de spelade i proggbanden Älgarnas Trädgård och Anna Själv Tredje.

Foto: Karin Lundin/Rockfoto

Foto: Karin Lundin/Rockfoto

Under A Warm Wave agerar åldermännen mentorer åt fyra yngre coldwaveakter. Och de har lyft jämställdhetsfrågan genom att helt fokusera på band med kvinnliga förgrundsgestalter. Först ut är stockholmska Alvar, vilka avviker något från temat. Trion (vars ena manliga medlem, dagen till ära, är utklädd till bödel) har mer gemensamt med tidig industrial som Throbbing Gristle eller SPK – eller med svenska industri- och noiselabeln Cold Meat Industries. De inleder med att pumpa ut monotont malande oljudssjok på hög volym med väl valda röstsamplingar. Ibland övergår oljudet i rytmiska (förvånansvärt dansanta) partier. Det är mycket kraftfullt och stundtals blir det obehagligt när några tortyrscener flimrar förbi bland de svartvita bakgrundsprojektionerna. En krävande och mycket effektfull inledning på kvällen.

Vi rör oss snabbt mot mer lättlyssnade tongångar: kvällens andra akt Red Mecca startades som ett electronica-projekt av Jan Strandqvist, som en gång i tiden spelade keyboards i Brända Barn (och därmed är enda ”veteranen” i sammanhanget jämte kvällens mentorer). Det är inte bara sångerskan Frida Madeleines Karin Dreijer-lika röst som för mina tankar till en postpunkigare version av The Knife (anno Silent Shout). Även under Red Meccas spelning är bakgrundsprojektionerna närvarande. Det är mycket snyggt och stämningsfullt när de varma synthljuden möter college med bilder från bland annat Tokyos rusningstrafik i låtar som ”Call Me Up”.

Kvällens mest långväga gäster Volková härrör från Argentina (men är för närvarande baserade i Berlin). Det märks att duon har studerat coldwave-estetiken ingående men de saknar låtar som sticker ut. Kombinationen av brusiga, analoga synthar och svartvit film noir-estetik blir mest en parentes i sammanhanget (dock en mycket snygg parentes).

Lokalen känns trängre och medelåldern har ökat en aning i de främre leden när Twice A Man går på scen. Den grånade trion kör ett set där nytt material blandas med nummer från storhetstiden och det är generöst med ”hits”: ”Distant Calls” och ”Still In The Air” avverkas redan som andra och tredje låt (och självklart avslutar de med ”Decay”). Och när de spelar nya, ännu outgivna ”Black” känns det som att cirkeln är sluten. Det är en stark, mycket suggestiv låt som hade platsat utmärkt på ett ”klassiskt” Twice A Man-album som From A Northern Shore (1984).

Twice A Man trivdes aldrig med att bli kallade för ett ”synthband”. De tyckte att termen var förenklande och även ikväll, när de spelar material från sin coldwave-period, märks att de konstnärliga ambitionerna alltid varit högre. Den allvarsamma framtoningen, det gåtfulla uttrycket och ständiga experimentlustan gör dem till något av det intressantaste som hänt musik-Sverige under de senaste 35 åren. Inte minst har de, med Dan Söderqvist, en av de starkaste vokalisterna inom svensk elektronisk musik. Ikväll briljerar han som frontfigur. Likväl möter han sin överkvinna…

Foto: Karin Lundin/Rockfoto

Foto: Karin Lundin/Rockfoto

Efter Twice A Mans spelning är lokalen märkbart glesare. De gamla proggarna går hem – och missar därmed kvällens bästa spelning: unga, Berlinbaserade Keluar, vars storhet till viss del ligger i producenten och keyboardisten Sid Lamars sylvassa industriella beats. Men framför allt har de med Zoé Zanias (eller Alison Lewis som det står i passet), en sångerska och scenpersonlighet av kaliber som vi sällan ser på synthfestivaler i Sverige (eller någon annanstans för den delen). På scen växer den unga, korta, undercut-friserade frontfiguren flera meter när hon ömsom sjunger, dansar, slår på en synthtrumma och rör sig teatralt med stor inlevelse. Och hennes röst tycks stark nog att tränga igenom tegelväggarna som omger Musiken Hus.

Duon har på knappt tre år blivit ett populärt namn bland yngre synthare men de har potential att nå en betydligt bredare publik. Med låtar som ”Cleo”, ”Ennoa” eller undersköna ”Rivers” (som avslutar kvällen) bör Keluar kunna tilltala fans av exempelvis Zola Jesus. Och ikväll besegrade de gubbjävlarna med karisma, starka melodier – och stenhårda beats!