När Algiers släppte singeln ”Blood” i våras så blev jag helt knockad. Låten är bara så fruktansvärt bra. Men på Algiers debutalbum så är den inte något undantag, inte någon höjdpunkt som skivan centreras kring. Nej, hela skivan är fylld av låtar som är så bra att man blir knockad.
Eftersom bandet egentligen inte låter som något annat så är det lite svårt att beskriva Algiers musik. Samtidigt är det väldigt lätt. Har man hört gammal gospel så känner man igen sig. Grunden för sången och körerna är tydligt förankrade i den råa gospel som gjordes innan genren förlorade sin själ någon gång under sextiotalet. Sångaren Franklin James Fisher hade mycket väl kunnat sjunga i Staple Singers. Resten av musiken hämtar sin inspiration från helt annat håll, från hård elektronisk musik och postpunk. Det är en oväntad blandning, men för Algiers låter den alltid självklar, aldrig som en pose.
Musiken är mörk och intensiv, ibland frenetisk, ibland långsam och eftertänksam. Texterna är lika smart som musiken, minst. Algiers har sagt att de inspireras av Saul Williams, och det märks, här finns samma politiska ilska och samma poetiska perspektiv. Låttexterna skänker ytterligare intensitet till musiken, förstärker den ilska som bubblar i den. Det är oerhört snyggt gjort, som egentligen allt med skivan. Det finns egentligen inte mycket annat att säga om den här skivan än just det: det här är fantastiskt bra, lyssna nu.
[Matador, 3/6]
